TYSTNAD Från lilla Söderöra i Stockholms skärgård till Gotlands sydligaste utpost, från en ö till en annan. Här i Sundre upplever Helena Westerman de ljud som inte längre finns.
Hon säger att hon saknar ljudet av alfågelsången och ejdrarna som ligger och ropar, det är läten hon aldrig någonsin glömmer.
För allt det där finns kvar inom henne som minnen. Ser hon vågorna som vräker mot stranden så hör hon dem, blåser det i träden så hör hon ändå vinden, trots att hörseln försvann från en dag till nästa för 18 år sedan nu.
– Ljuden är inte bara borta, jag upplever dem hela tiden fast de inte finns. Jag vet hur det låter när stormen tar i, så låter det fortfarande inom mig.
Men allt det där kommer vi till i den här intervjun.
Först håller vi oss på Storsudret innan vi ger oss ut till lilla Söderöra, långt ut i Stockholms norra skärgård.
När vi träffas i Sundre, Helena och jag, kommunicerar vi med hjälp av hennes hörande sambo, men också via kroppsspråk och lappar. Den verkliga intervjun görs i efterhand via messenger, det går bra, det också.
I nio år har Helena bott på Gotland, först några månader i Burs, därefter Fide och sedan fem år i det lilla huset längs vägen mot Hoburgsgubben, bara några kilometer från dess slut.
Det var en betagande tältsemester 2008 som gjorde att tanken på en flytt från Uppsala, där de bodde då, till Gotland inte inte kunde lämna dem, så när stjärnorna stod rätt – eller mer jordnära: när jobb dök upp – gjorde de slag i saken.
Sambon som är veterinär ville arbeta med lantbruksdjur och sökte därför jobb hos Distriktsveterinärerna.
Nu lever de alltså i Sundre och har plats för hästar och närhet till ett öppet hav.
I någon mån är det det karga som tilltalar Helena, som när hon kommer norrifrån, passerar Muskmyr och landskapet öppnar sig; enbuskarna, hedmarkerna, de öppna vidderna där vinden kan få fart:
– Jag är väldigt förtjust i Asunden, Närsholmen och Faludden också, karga platser där jag känner mig hemma efter uppväxten på Söderöra.
Söderöra, ja. På gränsen till ytterskärgården ligger de två syskomöarna Söderöra och Norröra, två kilometer vardera på såväl längden som bredden och på Söderöra bara knappt 20 invånare, precis som i Sundre, alltså.
Jag, som aldrig varit där, tar mig dit via datorn, ser de många husen – nära 200 sommarhus – längs Övre och Nedre byvägen, ser bryggorna och båthusen, ser farleden där Finlandsbåtarna går och längre ut i öster; Ålands hav.
Söderöra har varit befolkad sedan 1500-talet och är mest känd för sina båtbyggare. Helenas släkt har bott där i generationer och pappa drev reguljär skärgårdstrafik året runt för Waxholmsbolaget under 40 år. Det liv som levdes var ett liv till stor del till sjöss, havet som en förutsättning för allt.
– Man var alltid på sjön på ett eller annat vis , jag har haft egen båt sedan jag var liten. För mig är havet frihet, trygghet och lugn. Det finns inget bättre än att sitta och titta på ett stormigt hav...det går aldrig att få nog!
Hon berättar om en fascinerande skoltid, lekis till sexan på Köpmanholm, dit tog hon sig med båt, taxi och bilfärja.
Under högstadietiden blev resorna desto längre, upp vid fem fast skolan började vid åtta. Innan de tre milen i buss från Bromskär brygga till Norrtälje bar det av med båt. Det kunde vara nog så besvärligt när vädret var dåligt.
– Särskilt på vintrarna när isen behövde brytas. Eller när den varken bar eller brast, då fick man åka hydrokopter. Det bästa var när isen låg tjock, då gick det att åka skoter eller rent av bil.
Du som sett filmerna om ”Saltkråkan” vet hur det såg ut då, vinterscenerna är inspelade just på Söderöra. Torsten ”Farbror Melker” Lilliecrona hade en tid sommarviste där och Astrid Lindgren hade sommarhus på en ö intill. Det mesta av serien spelades in på syskonön Norröra.
När vi går för att ta bilder till den här intervjun syns Östersjön långt där borta och över oss välver himlen vid och vit.
Det här är Helena Westermans element; den ensliga naturen. Landskapet har en själ som berör henne på djupet; havet i tre väderstreck, fyrens ljus som sveper när mörkret lagt sig och stenvastarna som sträcker över hedarna, sommar, höst, vinter och vår, alla årstider har sin speciella lyster.
Hon har alltid trivts i ensamheten, säger hon, ett liv bortom allfartsvägarna:
– Jag är van att bo isolerat, det har jag med mig från uppväxten. Om sommaren är det en hel del folk här, besökare och sommarboende, då är det skönt när stillheten lägger sig igen framåt hösten.
En del tycker det är märkligt att Helena och hennes sambo valt att bosätta sig i denna enskildhet där de ibland inte en människa på flera dagar.
– Då hjälper det till att inte vara världens mest sociala människa, skrattar hon.
Fåglar ser hon däremot i mängd. on är dessutom bortskämt med att se havsörn och kungsörn så gott som dagligen, då stannar tiden för henne, då är hon ett med naturen.
– I skärgården har fågellivet tyvärr utarmats närmast totalt, det är knappt man ser en fiskmås längre, art efter art har försvunnit, det är inget annat är sorgligt.
Ständigt kan hon göra jämförelsen för Söderöra lever inte bara i minnet, alltjämt har hon ett hus där som hon gärna vistas i om sommaren. Dessutom bor pappa kvar på ön.
Helena driver Facebook-sajten ”Gotlands sydspets” där hon publicerar oemotståndliga fotografier på främst fåglar och hav. ”Sundre är mer än Hoburgsgubben, jag är glad att kunna visa det och att sprida glädje genom bilderna”.
Efter en operation för att försöka rädda hörseln vaknade Helena upp ur narkosen döv.
En sällsynt genetisk sjukdom hade medfört tumörer på centrala nervsystemet, bland annat på hörsel- och balansnerverna, men ingreppet på Karolinska sjukhuset gav inte önskat resultat.
– Ena dagen hörde jag utmärkt, nästa dag ingenting, plus att jag fick kraftig tinnitus och förlorade mina balansnerver. Allt blev så annorlunda.
Hon upplevde, säger hon, en känsla av att vara vakuumförpackad och bortkopplad från en stor del av den värld hon varit del av.
Ett sorgearbete, antar jag?
– Ja...man måste lära sig att förhålla sig till det. Det tar tid, men nu är jag mer luttrad är förr. Jag tycker egentligen inte jag förändrats som person, livet blev bara lite mer komplicerat och annorlunda.
Det handlar om att se tillvaron positivt, säger hon. Hon har kämpat med sjukdom i över 20 år och gjort flera svåra operationer, att lära sig fokusera på det hon ännu kan är det bästa hon kan göra.
– Att förlora hörseln är naturligtvis en social katastrof, man stängs ute från samtal och hänger inte med på tv om de inte textar, men den känslan får aldrig ta över. Jag har nog varit bra på att göra det bästa av varje situation.
Naturen är så mycket kopplad till hörsel, vågor som slår, vinden som viner och fågelsången om våren.
– Det där finns kvar inom mig, slår vågorna mot stranden så ”hör” jag det eftersom jag vet hur det låter. När det blåser storm ”hör” jag även det inuti. Ser jag en flock skränande fiskmåsar minns jag hur de låter och kopplar ihop det men synintrycken.
Värre är det med ljud hon inte har någon relation till, som när en sånglärka sjunger på sin gren.
– Uppvuxen med sjöfåglar har jag inga sådana hörselminnen, då blir det stumt.
Hon har inte bara bott i ensligheten, Helena. Innan sydspetsen alltså Uppsala och i 20-årsåldern gick hon en båtbyggarutbildning och bodde i Stockholm i tio år, tanken var att fortsätta utbilda sig till möbelsnickare. Så blev det inte, sjukdomen kom emellan.
I barndomen var 13.00 en helig tid, då skulle pappa lyssna till sjörapporten och Helena och hennes bror fick hålla tyst. Även det är ett ljudminne; ”Skärgårdshavet; Sydost 11-kuling 16. Ikväll syd och avtagande 8-13. Tidvis regn eller snö med måttlig eller dålig sikt”.
– Jag tror faktiskt jag blivit en aning väderfixerad, jag får väl skylla det på pappa!
I dag är hörseln alltså borta, till sin hjälp har hon nu två hundar, Storm och Kuling; en treårig Australian shepherd och en ettårig Nova scotia ducktolling retriever. De är hennes extra öron.
– Som döv blev jag väldigt observant och vill alltid ha stenkoll på läget, de gör mig uppmärksam på om någon knackar på eller om någon bil stannar här utanför. Det är en jättestor trygghet.
Du, läsare, som kan din ”Saltkråkan” har förstås funderat. För det fanns ju en ”Westerman” i serien, vilken Asrtid Lindgren i personanvisningarna karaktäriserade som ”en hårdför skärkarl, inte särskilt klyftig men med en viss slughet”. Men, nej de är/var faktiskt inte ”släkt”.