Röda korsets Telefonjour fyllde 20

Nu är det cirka 20 personer som arbetar frivilligt. Jourrösterna är anonyma och en eftermiddag i veckan arbetar två personer på Gotland på två telefonlinjer inom telefonjouren över hela landet.
De försäkrar att de kan få höra de mest skiftande levnadsbeskrivningar, öden och bekymmer.
Och förutsättningen är, som sagt, att vara en bra lyssnare.
- Jo, det gäller att kunna lyssna, säger en av "telefonjourarna". Lyssna istället för att prata själv. Flera har så många bekymmer att de inte vet var de skall börja. Samtalen lämnar en inte oberörd. De berikar mitt liv.

Personer som tappat gnistan
Det är Visby Röda korskrets som numera ansvarar för verksamheten och de båda frivilligledarna Ulla Söderström och Gunilla Lundberg ser till att tioveckorsschemat upprätthålls, att det alltid finns lyssnare för jouruppdraget, sköter utbildningen av nya medarbetare med mera.
De har medarbetare som är mellan 35 och 80 år, som är bra på att lyssna och det de ofta får lyssna på är berättelser om ensamhet, arbetslöshet, familjeproblem, och våld. Det är personer som tappat gnistan, inte har något socialt nätverk, inte vill "prata sönder" sina anhöriga.
Där kommer telefonjourens lyssnare in. De som har tid att lyssna, som blir den lyssnade samtalspartnern när livet ter sig hopplöst. Ibland kan samtalen dra ut på tiden, upp mot en halvtimme.
I två rum i Röda korsets lokaler i Visby har telefonjouren sin verksamhet. Under fyra eftermiddagar i november som två telefonjourlinjer var uppkopplade till Visby kom det 124 samtal, cirka 30 per eftermiddag.

Minne från brandnatten
Mona Crusell, som är Röda korskonsulent, hälsade välkommen till 20-årsfesten och berättade stolt att Gotland var först i landet med att ha kretsledd jour.
För 20 år sen hette det Jourhavande medmänniska och man hade jourverksamheten i sina hem nattetid.
- Vi låg och lyssnade, sade Elisabeth Smith, som var med från början och fram till 1996. Hon har varit aktiv inom Röda korset i många år och numera är hon ständig Kupanmedarbetare i Visby.
- Det kändes naturligt att gå med i den här verksamheten 1986, jag var ju Röda korsare, säger hon. Vi var 20 personer då. Efter en tvådagarskurs var det dags. Vi skulle förbli anonyma, men det var svårt när man får det första samtalet som visar sig vara en person jag känt sen jag var barn och jag blev tvungen att ljuga lite när han undrade vem jag var och var jag kom ifrån.
- Och så minns jag natten då det brann på Torsburgen. Då var det flera som ringde för att undra vad som hänt och de ville ha reda på var det brann, det var inte så lätt. Då fick man informera om det.