Röda Korset har en tradition att vara till hjälp för samhällets mest utsatta, till vardags och i krissituationer. Senaste kraftsamlingen skedde under flyktingströmmen hösten 2015 och i det nu mer vardagliga arbetet ligger fokus på EU-migranter och de asylsökande som passerat 18 år.
När välfärden i Sverige skurits ned har samhället allt mer vänt sig till Röda Korset för att få hjälp.
I veckan träffade Göran Wahlqvist och Ylva Jonsson Strömberg, nationell chef för krishantering och beredskap inom Röda Korset, bland andra Meit Fohlin (S), regionstyrelsens ordförande, och regionens beredskapschef Christer Stoltz för att ge sin syn på framtiden och vad som måste göras.
– I en krissituation finns det en oerhörd förväntan på oss, på kyrkan och en del andra att ställa upp, men hur mycket kan vi ta på oss och vilka resurser har vi, frågar sig Göran Wahlqvist.
Över tid har han märkt att det offentliga allt mer sätter sin tillit till den ideella sektorn och mer kommer det, menar han, att bli i händelse av kris.
– Säg att strömmen på ön är borta i en vecka, vad händer då? Vi har byggt ett system där äldre vårdas ensamma i hemmet, vem tar hand om dem? Vem tar hand om barnen om båda föräldrarna behövs i krisarbetet?
Är du rädd för en övermäktig uppgift?
– Absolut, så är det. Vi har inget ekonomiskt stöd, vi måste veta vad vi förväntas ta på oss och det behövs utbildning. Kommer det 2 000 frivilliga som vill hjälpa till måste de organiseras och det hamnar på oss.
Utbildning av sina egna medlemmar, utbildning av allmänheten i första hjälpen och humanitär folkrätt. Det handlar om att tänka nytt, menar han, inte att återuppbygga det som varit. Röda Korset och kyrkan är de tunga humanitära pjäserna, där finns traditionen och de internationellt grundmurade varumärkena.
– Men vi måste involvera fler, många av oss är till åren och vår uthållighet som enskilda individer är inte särskilt stor. Där har exempelvis idrottsrörelsen en viktig funktion, släng in några fotbollslag! En ökad beredskap måste ske i samverkan med andra.
Ylva Jonsson Strömberg är inne på samma linje, med erfarenheten från flyktingströmmen bakom sig:
– Vi stöttade men till ett väldigt högt pris, volontärer jobbade dygnet runt vilket fick oss att ställa frågan: Hur mycket hjälp ska vi ge och hur mycket måste vi ge?