Resan förändrade Birgittas liv
"Kanske var den här dagen början på resten av mitt liv"Så skrev Birgitta Wiman i sin dagbok efter det första besöket i byn Freetown i Gambia.Birgitta fick rätt. I dag har 28 barn i byn fadderföräldrar på Gotland.
Foto: Fotograf saknas!
Här får de allra fattigaste en ny chans. I dag har Freetown ungefär tusen invånare, som grupperar sig i ett 80-tal storfamiljer som har bebyggt och odlat upp den mark som de har fått till skänks.
I den här byn finns det numera också en ordentlig förskola och en fin skoltoalett. Över en stor svensk flagga på kortväggen står det "FUNDED BY BIRGITTA WIMAN AND FAMILY SWEDEN".
Vägen från skoltoaletten i Freetown till Gotland kan tyckas väldigt lång, men Birgitta Wiman är länken och henne hittar vi i en stuga vid Ygne i Västerhejde.
Birgitta har alltid älskat att resa. I en bokhylla har hon samlat reseberättelser och bilder från alla platser hon besökt: Colombia, Teneriffa, Thailand, Sri Lanka, Malta... Varje resa har sin egen pärm. Men på senare år handlar alla Birgittas reseberättelser om Gambia.
När Birgitta Wiman kom till Gambia första gången år 2000 var det som en vanlig turist.
Hon reste i sällskap med barnbarnet Karolina och redan första morgonen stötte de på den unge mannen Amadou Fadera på gatan utanför hotellet. Amadou blev deras följeslagare under flera dagar. På nästa resa till Gambia, några år senare, korsades deras vägar av en slump och när Birgitta sedan återvände till landet i sällskap med en lärarkollega år 2007, sökte hon själv upp honom.
Då hade Amadou Fadera flyttat tillbaks till hembyn Freetown. Där var han aktiv i ett by-kooperativ som bland annat arbetade med att bygga upp en skola för de yngsta barnen.
Birgitta Wiman har arbetat inom skolan under hela sitt yrkesliv. I 25 år var hon lärare i Gothem och sedan jobbade hon under många år på särskolan i Visby. Som pensionerad skolfröken var Birgitta naturligtvis nyfiken på skolbygget och tillsammans med sin kollega tog hon en taxi ut till byn.
- Jag vet inte vad vi hade väntat oss att få se, men det här var i alla fall vad vi kom fram till, säger Birgitta och visar bilder på en mycket enkel hydda med spjälade väggar och palmbladstak. Här gick en stor skolklass med barn mellan 3 och 8 år.
Birgitta höll kontakten med Amadou och en tid efter hemkomsten fick hon höra att byskolan hade tvingats stänga. Palmbladstaket kunde inte stå emot regnen. När Birgittas mamma Carin Gardell dog blev det bestämt att den som ville hedra Carins minne hellre skulle göra det med en gåva till skolan i Freetown, än med blommor.
Det var ett ändamål som passade Carin så bra, tycker Birgitta.
- Mina föräldrar arbetade för Berlinbarnhjälpen på Gotland, så det var som att fortsätta i mammas anda.
Insamlingen gick bra och utan andra försäkringar än löften skickade Birgitta Wiman 10 000 kronor till skolan. Snart fick hon kvitton i retur, som berättade att pengarna inte bara hade räckt till ett plåttak, utan också till en brunn och en stabil grund till en ny skolbyggnad med två klassrum.
Birgitta och fyra av hennes barnbarn var på plats när grunden färdigställdes hösten 2007 och de var alla imponerade av hur hårt och ihärdigt man arbetade. Eftersom det inte finns någon elektricitet i byn blandades all betong för hand. När grunden var klar samlades alla på skolgården för att i en bön tacka gud för att arbetet hade gått så bra och för hjälpen från de svenska vännerna - sedan dukades det upp till fest. Birgitta visar ett bildspel med härliga bilder på kvinnor som dansar medan köttgrytan kokar.
- Det var en fröjd att få vara med där, säger Birgitta.
En grundplatta gör ingen skola, men i ungefär den vevan klev en holländsk biståndsorganisation in och såg till att den nya skolan kunde få väggar och tak. När Birgitta kom till byn i höstas möttes hon av en riktig skola med murade väggar.
Skoltoaletten, däremot, var fortfarande en mycket provisorisk konstruktion av plåtar och palmblad omkring ett hål i marken. Men med hjälp av insamlingar i samband med sonhustruns årsdag, sin egen 70-årsdag och lotterier på olika tillställningar så lyckades Birgitta få ihop medel till en ny toalett och häromdagen fick hon bilder som visade att toaletten nu står klar. "Thanks to Birgitta-family" står det textat med stora snirklande bokstäver över hela framsidan på toaletten.
Nu har Birgitta Wiman nya insamlingsmål på gång. Med pengar från England har by-kooperativet byggt upp ett skolkök där barnen ska kunna få skolmat varje dag, men de måste betala för maten. Birgitta skulle vilja hitta 35 gotlänningar som kan betala 100 kronor var i månaden. Med dessa pengar kan barnen i Freetown få ett gratis mål mat varje dag. Och så skulle hon vilja få in pengar så att de volontärer som fungerar som lärare på skolan skulle kunna få utbildning...
- Behoven är stora, summerar Birgitta.
Parallellt med de andra projekten har Birgitta och hennes familj och vänner också knutit till sig en lång rad fadderbarn. Redan vid det första besöket i Freetown bestämde sig Birgitta på stående fot för att ta 3-åringen Lamin som sitt fadderbarn. Han har följts av fler. I dag har 28 barn på byskolan i Freetown fadderföräldrar på Gotland som betalar 1 000 kronor om året för att barnen ska få skolkläder, undervisning och mat i skolan. För äldre barn betalar man också skolavgifter.
- Jag pratar om det här jämt, medger Birgitta - och "tjatet" har givit resultat.
Hittills har Birgitta Wiman förmedlat omkring 70 000 kronor till skolan och fadderverksamheten i Freetorwn. Pengarna har flutit in på olika sätt. Bland bidragsgivarna finns både privatpersoner och exempelvis Atlingbo syförening, personalen på förskolan Storken och barnen på Tjelvarskolan.
Birgitta Wimans arbete för Gambia är ett helt informellt och privat projekt och så vill hon också att det ska förbli. Hon tror att det skulle bli invecklat att ansluta sig till någon biståndsorganisation och hon befarar att de administrativa avgifterna skulle urholka de medel som samlas in. Nu sköter hon administrationen själv och vid besöken i Gambia ser hon med egna ögon att pengarna verkligen har kommit till nytta.
Genom att engagera både barn och barnbarn i verksamheten har Birgitta gjort vad hon kan för att säkra projektet för framtiden. Familjen skrattar ibland åt hennes "tjat" om Gambia, men de tycker också att hennes engagemang är viktigt och ger henne sitt fulla stöd i arbetet för byskolan. Ett av barnbarnen funderar nu på att åka dit som volontär.
Blev den där dagen 2007 "början på resten av ditt liv"?
- Ja, det kan man nog säga. Mitt liv har fått en annan inriktning och jag gör saker som jag aldrig trodde att jag aldrig tidigare drömt om att göra. Jag är en ganska blyg och tillbakadragen person egentligen, men det här är något som är värt att kämpa för. Då vågar jag gå ut och "tigga", säger Birgitta och fortsätter:
- Genom det här arbetet har jag också fått vänner och aldrig tidigare i livet har jag fått sådan uppskattning för det som jag har gjort.
Så jobbar vi med nyheter