Det blir sÀllan en lugn stund med 2-Äriga Lykke. Under hösten har hon varit hemma sjuk fler dagar, Àn hon varit i förskolan. Men springet i benen har aldrig upphört.
Det Ă€r en frĂ„gestĂ€llning som trebarnsförĂ€ldern Emelie Brandt Rossander i VĂ€sterhejde brottas med i stort sett dagligen, bĂ„de privat och yrkesmĂ€ssigt â i arbetet som telefonsjuksköterska pĂ„ 1177.
Samtidigt har hon fÄtt vabba en hel del med 2-Äriga dottern Lykke, som varit hemma fler dagar frÄn förskolan, Àn hon varit dÀr. Och det Àr nÄgot som mÄnga andra smÄbarnsförÀldrar pÄ Gotland kÀnner igen sig i. Under de sista tre mÄnaderna 2021, ökade vabbdagarna med 26 procent mot 2019.
För henne och frun Alicia Brandt Rossander har den gÄngna hösten inneburit ett stÀndigt vab-pussel. Barnen, som Àr 11, 8, respektive 2 Är, har alla varit mer sjuka Àn vanligt.
Minstingen Lykke föddes i januari 2020. Hon har som sĂ„ mĂ„nga andra âcoronabarnâ exponerats för olika virus som RS och influensa först nu, eftersom sjukdomssĂ€songen i princip uteblev första Ă„ret med pandemin. Infektioner som slĂ„r mycket hĂ„rdare mot de hĂ€r barnen, har det visat sig.
Emelie upplever att folks oro grundar sig i frÀmst en ovisshet. BÄde vad gÀller de mer "vanliga" barnförkylningarna och Äterkommande virusinfektionerna, och covid-19.
â Man vet inte, eller ingen vet, hur de kommer att slĂ„. Man har en oro inom sig eftersom vi inte kan veta vem som kommer att bli svĂ„rt sjuk, Ă€ven om risken Ă€r liten.
Lykke, 2 Är, och storebror Alfons, 11 har bÄda varit hemma mycket under framför allt hösten.
Varaktigheten pÄ sjukdomen Àr det frÀmsta mÄttet för att bedöma om de som ringer in ska söka vÄrd, berÀttar Emelie. Och nÀr man knappt vet var den ena förkylningen började och den andra slutade, kan det vara nog sÄ svÄrt att göra en första bedömning.
â Det Ă€r segdragna förkylningar, ofta med luftvĂ€gsproblem, som pĂ„gĂ„tt lĂ€nge. Ofta Ă€r det bara att vĂ€nta ut och ingen fara. Men att förĂ€ldrar Ă€r oroliga kan jag förstĂ„.
â Det jag kan sĂ€ga till alla med sjuka barn Ă€r att du Ă€r inte ensam. Alla har samma slags frĂ„gor: Varför gĂ„r det inte över â ska det vara sĂ„ hĂ€r nu? NĂ€r ska jag hinna jobba â eller sova? En del vet inte hur de ska vĂ„ga sĂ€ga till chefen ens, att de mĂ„ste vabba. Jag tror att man mĂ„ste förlika sig med detta, och uppnĂ„ en slags acceptans, Ă€ven om det Ă€r skittrist och jobbigt.
Jobbet som telefonsjuksköterska för 1177 kan Emelie Brandt Rossander sköta hemifrÄn huset i VÀsterhejde. Hon Àr sjÀlv en frekvent "vab-jobbare", nÀr det gÀller de tvÄ Àldre barnen och om de har lÀttare symptom. Men nÀr 2-Äriga Lykke Àr hemma sjuk gÄr det inte att "vobba".
Samtalen till 1177 handlar lika mycket, om inte mer, om hur man ska fÄ vardagen att gÄ ihop.
â Jobbet Ă€r vĂ€l det vanligaste, att man kĂ€nner skuld gentemot sin arbetsgivare eller sina kollegor. Det pusslas och ordnas men dĂ„ blir det snarare att man kĂ€nner otillrĂ€cklig Ă„t bĂ„da hĂ„ll, bĂ„de i sitt jobb och hemma.
Ăven om statistiken visar pĂ„ rekordhögt uttag av vab Ă€r det mĂ„nga som vĂ€ljer att istĂ€llet jobba hemifrĂ„n samtidigt som barnen Ă€r hemma frĂ„n skola eller förskola. Emelie jobbar hemifrĂ„n sedan en lĂ€ngre tid och Ă€r sjĂ€lv en frekvent "vobbare", nĂ€r det gĂ€ller de tvĂ„ Ă€ldre barnen och om de har lĂ€ttare symptom.
Men nÀr hon ser pÄ det lite i backspegeln, och med det perspektiv som kommit efter alla samtal, har hon fÄtt sig en tankestÀllare.
â Pandemin har skapat en slags nytt sĂ€tt att se pĂ„ sjukdom och nĂ€r vi kan vara hemma frĂ„n jobbet. GrĂ€nsen Ă€r liksom lite utsuddad för dem som har vant sig med att jobba hemma. Barnen Ă€r bara lite sjuka, jag hinner ju jobba ocksĂ„. Eller sĂ„ Ă€r man sjĂ€lv snuvig eller har ont i halsen, men man Ă€r ju Ă€ndĂ„ hemma sĂ„ dĂ„ passar man pĂ„ att jobba, sĂ€ger hon och fortsĂ€tter:
â Definitionen av sjukdom har kommit att handla om huruvida man Ă€r smittsam eller inte. Det Ă€r det som avgör om vi kan jobba eller inte. NĂ€r vi kanske borde lyssna pĂ„ kroppen och vila, och ta den dĂ€r extra sjukdagen.
Det viktigaste Àr att komma ihÄg att det Àr mÄnga i samma situation, sÀger Emelie Brandt Rossander om det stÀndiga vabbandet, men ocksÄ den oro som finns hos smÄbarnsförÀldrar.
Emelie mÀrker en annan typ av oro för de hÀr luftvÀgssymtomen, som bottnar i corona, och som hon sjÀlv börjat tÀnka mycket mer pÄ den senaste tiden.
â Oron har skiftat fokus till barnen. NĂ€r Lykke var bebis, hela första Ă„ret, oroade jag mig inte för hennes del, det talades heller inget om att barn kunde bli svĂ„rt sjuka i covid-19. Nu nĂ€r det gĂ„tt ett tag, och jag och min fru tagit tre vaccindoser, inser man att det troligtvis kommer att vara barnen som drabbas för eller senare, och som kommer ta med smittan hem.
Hela familjen har Àn sÄ lÀnge klarat sig frÄn bÄde infektion och sjukdom till följd av coronaviruset. Men tanken pÄ det finns dÀr hela tiden, som ett molntÀcke som aldrig lÀttar.
â Man undrar ju hur covid ska pĂ„verka en. Hur sjuk ska jag och mina nĂ€rmaste bli. Och varje gĂ„ng man Ă€r lite krasslig tĂ€nker man: Ăr det nu jag har fĂ„tt covid? Den enda trösten Ă€r att vi Ă€r mĂ„nga som kĂ€nner sĂ„ hĂ€r. Vi sitter verkligen allihop i samma bĂ„t.