Rättvist, humant, medmänskligt?
Jo, de allra flesta har nu faktiskt fått tillfälliga uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Varje nytt besked ger glädje och andrum. En massa nya processer behöver dras igång, nya papper från olika myndigheter måste fyllas i, ny bostad måste ordnas helt på egen hand (inte särskilt lätt om man inte har ett typiskt svenskt namn). Och sen är det dags att försöka fokusera på skolan och pusta ut en liten tid. Vi som står på sidan av undrar hur gymnasielärarna kommer att klara av att fatta livsavgörande beslut genom betygsättningen i framtiden, betyget godkänd (stanna i Sverige) eller underkänd (utvisning).
Samtidigt, de som inte omfattas av gymnasielagen, de som hamnat utanför, som kom en vecka för sent till Sverige, som fyllt 18 år kanske dagen före sitt första avslag, som väntat lite mindre än 15 månader på första beskedet – för dessa väntar en avgrund. Nu efter tre år går det plötsligt fort: återvändandesamtal, samarbete, resehandlingar, frivilligt återvändande. Eller gripande av gränspolis, förvar och tvångsdeportation. En sista utväg finns, att fly vidare i desperation, till ett nytt land, en ny chans. Förberedelser för ett farligt liv på gatan i en europeisk huvudstad i avvaktan på nästa livsavgörande beslut. För hoppet finns ändå kvar. Kanske finns inte mina fingeravtryck i databasen. Kanske tillämpar de inte Dublinförordningen där. Kanske får jag stanna. För att återvända till sitt hemland, det finns inte på kartan för de allra flesta trots att hemlängtan svider i hjärtat.
Rättvist, humant, medmänskligt? Nej sådana begrepp finns inte i den nuvarande asylpolitiken. Det får frivilliga ideella krafter stå för. Vi som redan visste när beslutet om gymnasielagen fattades att den skulle innebära katastrof för de som inte omfattas. Och nu ser vi det hända. Det är människoliv det handlar om, fortfarande. Ungdomar, precis som våra egna.
Så jobbar vi med nyheter