LIVET VÄNDE Den där sommarkvällen i fjol i hans svarta Volvo Duett förändrades livet för Tomas Ardin. ”Jag förstod till slut vad som var fel med mig, jag har Parkinsons, det var ingen tvekan”.
Den där kvällen, alltså,den 15 juli ifjol, då han lagt sig att sova i sin bil, vilket han ofta gör, det är en slags frihet att sova i en Duett från -65, men den där kvällen...
–...lyssnade jag på reprisen av Uje Brandelius ”Sommar”-program, jag hade ingen aning om vad det skulle handla om och så berättade han om sin kropp som inte lydde, hur han tappade takten då han spelade piano, hur varje rörelse gick långsammare och långsammare och jag tänkte ”det där är ju jag, äntligen får jag svar!”.
Vi pratar om det i den här intervjun, vad som händer med en människa när det som inte kunde hända faktiskt ändå inträffar. När någon som tidigare bara brutit några ben står med en obotlig sjukdom.
Parkinsons sjukdom är en kronisk neurologisk sjukdom. De första symtomen kommer vanligen efter 55 års ålder. Sjukdomen i sig är inte dödlig, det går dock inte att bli frisk men genom olika behandlingar och läkemedel kan besvären minskas. Källan här är 1177.se.
Tomas är en av P4 Gotlands mest kända röster. Jodå, du har hört honom raspa i ”Gotland runt” och ”Gotlandssporten” och allt där emellan.
Men kanske mest av allt ändå sporten, det var genom den han hamnade på radion en gång i tidigt 1980-tal, Visby-grabben Tomas, den yngste av fem syskon.
Han hade under flera år arbetat som fritidspedagog och på ungdomspsyk men så under en midsommarafton vid Hammarnäs fiskeläge i När lät han sig värvas till radion av den likaledes midsommarfirande Tommy Wahlgren.
– ”Du som aldrig kan hålla käften, ring till Gottfridsson (Thomas, då sportchef) så får du jobb” sade han...och så började jag frilansa. Fast det där vill Tommy inte kännas vid, men så var det, det kan du skriva.
Och med den journalistiska devisen ”kolla aldrig en bra story” låter jag detta passera men konstaterar samtidigt att Tomas varit etern trogen sedan dess.
Mer eller mindre, åtminstone. Ett par år på GA har det blivit liksom även några år i Uppsala.
– Men, du vet, jag är gotlänning, någon millisekund varje dag längtade jag till Gotland och till slut tänkte jag vad fan gör jag här? Så jag flyttade hem.
I dag gör han ett och annat inhopp på radion och fungerar som evenemangsvärd och guide, han försöker ha så kul det bara går, men verkligheten vinner alltid till slut. För kroppen orkar verkligen inte längre som den en gång gjorde.
Det smög sig på för något år sedan, tror han. Eller kanske ännu tidigare, det finns inget exakt startdatum.
Det var en känsla bara att allt inte var som vanligt. Tomas som alltid hållit i gång, haft ett högt tempo och aldrig varit sjuk...och så den där plötsliga tröttheten.
– När vi gick våra vandringar längs kusten, jag kände att jag behövde slita för att hålla samma fart som de andra. ”Kom igen nu, räta på ryggen” fick jag höra och jag försökte rappa på. Jag gick till vårdcentralen, men de hittade inget fel, jag tänkte ”vad ÄR det här!?”.
Ett brutet nyckelben, en arm- och en benbrott, det var det enda han hade att referera till, allt följder av hans idrottande tidigare i livet. Men det här var något nytt, något obestämt och fel.
Under så många år har Tomas suttit där jag sitter nu och intervjuat människor om omvälvande händelser i livet. Nu är det plötsligt han som är objektet, han som har något att berätta. Så märkligt, så oväntat, så svårt.
Den här intervjun görs i Tomas hem i norra Visby, på sovrumsväggen är färgerna blanka och klara, klara som glädje, som insikter, som svar. Utanför fönstret ligger Östersjön grå och ur ugnen plockas en rykande sockerkaka.
Jag frågar hur det var att leva i detta ingenmansland, då när allt ännu bara var en ond känsla:
Hur är det när du känner att något är fel men ingen kan hitta orsaken?
Det här är den fråga i intervjun som tar hårdast, det är tydligt. Lång tystnad innan han stadigt fäster blicken i min:
– Det är förskräckligt. Förlamande. Jag målade upp det allra värsta, det var ALS, det var hjärntumör, jag hade tusen förklaringar...en oro som aldrig lämnade.
Var gjorde du av den?
– Höll den för mig själv. Jo...så var det, jag pratade inte om den.
Varför?
– En form av förtränging, kanske. Ingen idé att berätta för mycket, det går nog över. Så tänkte jag. Eller kanske tänkte jag inte alls, jag vet inte. Jag gissar att det är en vanlig reaktion.
I mars besökte musikern och författaren Uje Brandelius Gotland med sin föreställning ”Spring Uje, spring”. I den berättar han om hur livet strax bortom 40-strecket vändes upp och ner när han diagnostiserades med Parkinsons och hur bråttom han plötsligt fick att leva.
Men då, den 15 juli 2018, hade Tomas ingen aning om detta.
Just den dagen hade han missat ”Sommar i P1” när det sändes klockan 13 på eftermiddagen. Istället lyssnade han på reprisen klockan 23 på kvällen, liggandes på madrassen i sin 54 år gamla Volvo Duett, en bil helt utan bekymmer (”Den står still hela vintern, lite startgas på våren sedan är den igång”).
– Ett par dagar senare hade jag tid hos neurologen, men Uje berättade för mig där i radion vad det var för fel, det var mig han talade om. Allt blev så självklart.
Ta mig med till den stunden, där i bilen?
– Jag borde kanske brutit samman, men jag blev faktiskt glad. Jag grät en skvätt, men mest blev jag lättad att jag slutligen fick svar. Jag somnade gott så småningom, jag tänkte jag får googla i morgon.
Jag lyssnade på Brandelius sommarprat då och har gjort det nu i efterhand, han berättar om ångest och död. Har du klarat dig från det, menar du?
– De tankarna kommer, så är det, jag vet inte hur långt in i sjukdomen jag är, inte hur snabbt den utvecklas, men just nu är det under kontroll, jag hoppas kunna ha roligt länge än!
Tomas går långsammare i dag, sjukdomen har påverkat varenda muskel i kroppen, har talar tystare, om morgnarna måste han grimasera igång ansiktet.
För det är ju verkligen Parkinsons sjukdom han drabbats av, det kunde konstateras även medicinskt i samband med det där neurologbesöket någon dag senare.
Mot sjukdomen finns ingen bot, men det går att hålla den hyggligt i schack och få kurvan att plana ut genom att tillföra dopamin, en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet. Hjärnans guld, som Tomas tänker sig det, det som reglerar motivation, uppmärksamhet, entusiasm och motorik.
Än så länge är kroppens egen produktion av dopamin igång och de syntetiska tillsatserna är i ringa mängd. Men vad händer framöver? Det går inte att tillverka guld, som han säger, bara sådant som liknar guldet.
Den mest kända konsekvensen av Parkinsons är darrningar i kroppen, det är något Tomas än så länge bara ytterst sparsamt märker av.
Du som alltid varit frisk och igång, vad har sjukdomen gjort med din självbild?
– Jag vet inte...jag har blivit lite mer tillbakadragen, kanske. Och inte lika otålig som förr. Saker får lov att ta tid.
En gång var vi odödliga, både du och jag.
– Visst var vi! Jag tänkte aldrig på döden förr, nu står den som en pelare i rummet...men det är mest vad gäller åldern, jag fyller 70 i höst, gamla kompisar går bort...det är den tiden i livet. Men rädd...nej, jag har aldrig varit rädd.
Varför?
– Den drabbar alla, för eller senare, jag funderar egentligen inte på det.
Första gången Tomas berättade offentligt om sin sjukdom var i P4 Gotland i samband med Uje Brandelius ö-besök.Det var ingen big deal, säger han när jag frågar om han någon gång skämts för sin sjukdom. Frågan är dum, det vet jag, och svaret som jag trott:
– Nej, vad har jag att skämmas för?
Men, säger han sedan, när kroppen inte längre lyder, när alla lemmar darrar, han måste se den bilden framför sig, säger han. I det skedet är det säkert många som håller sig undan.
– Men vad finns det att skämmas för? Ingenting! Sjuka på olika sätt kan alla bli. Jag berättar för alla som vill veta, inga problem.
Och så är det. När jag ringer honom för den här intervjun svarar han ”ja” på två sekunder.
– ”Du är så modig” sade en del när jag varit på radion, men det här är inget modigt, det är som det är, bara. Jag vill inte gå med hemligheter, hemligheter, vilka de än är, finns ingen som mår bra av.
Som evenemangsvärd har Tomas skapat en egen vandring i Visby innerstad; ”Skål för världsarvet”. Det är inte så mycket Waldemar Atterdag utan mer en annan typ av historia. Som var Tomas snodde läsk när han var liten, var hånglen varit de bästa och på mitten ett stopp vid ett stadigt stop.
För tio år sedan cyklade Tomas med några kompisar till Gibraltar, det här året väntar en ny cykeltur för gänget; från Haparanda till Ystad genom hela Sveriges land.
Det första omedelbara känslan var denna: ”Jag kan inte vara med!”. Den är nu reviderad till ”Nej, jag vill faktiskt inte”.
– Jag vill ha lugn och harmoni och göra det jag mår bra av. Jag skulle inte må bra av en sådan tur, jag inser det och därför stannar jag hemma, säger han.
Rör sig gör han dock ändå, träning på Friskis & Svettis två gånger i veckan, innebandy med polarna en gång i veckan.
– Vi kör en timme, jag orkar i 45 men det är okej, att träna är det jag mår bra av och då gör jag det, vad annat kan jag göra än att ta hand om mig.