Det är tisdag förmiddag i butiken Frans o Fina och det är februari. Utanför fönstret flödar solen, men kunderna har inte börjat känna suget efter vårkläder ännu. Jill Andersson, som driver butiken sedan i somras, har gott om tid att fundera på livet. Hur det har varit och hur det kanske kan bli. Jill Andersson har just gått in för landning efter en stor omstart i livet. Hon var läraren som älskade sitt arbete och brann för sitt jobb. Hon visste själv att hon var en riktigt duktig lärare med stora ambitioner.
Kanske brann hon för häftigt. Förra året, i skolavslutningstid, skrev Jill Andersson under det avtal som satte punkt för hennes lärarkarriär. Med tolv månadslöner löstes hon ut från den gotländska skolan.
Utan stöd hade det blivit omöjligt för henne att stanna kvar.
Att lämna skolan var en stor sorg förstås. Tårarna rinner ibland när Jill berättar om allt som hände innan det sprack. Men ännu oftare brister hon ut i hjärtliga skratt och hela Jill utstrålar en stolthet över att hon landat på fötterna och lagt grunden för en ny framtid.
Vi tar det från början.
Jill Andersson växte upp i Ala och flyttade till Stockholm direkt efter gymnasiet. Hon jobbade på Försäkringskassan och det jobbet tog hon med sig när hon efter några år återvände till Gotland med sin familj.
Efter 18 år på Försäkringskassan kom Jill till en punkt där arbetet kändes förutsägbart.
- Då ska man lämna, säger Jill. Och det gjorde hon.
Hon var nästan 40 år gammal när hon började läsa upp sina gymnasiebetyg och sökte till Lärarhögskolan. Det blev tre och ett halvt fantastiska år på skolan. Jill fick fast jobb direkt efter sin examen och älskade sitt arbete:
- Jag har haft så många glädjestunder med mina elever. Det är fantastiskt att få så frön, se en liten människa växa och klara något som de från början inte trodde att de skulle kunna klara. Det blir speciellt med de barn som har det svårt. Där gäller det att se dem och få dem att hitta sin självkänsla. Då kan de ta in kunskap.
På sensommaren 1996 inträffade en katastrof som kom att prägla Jills lärarliv.
Hon arbetade som lärare vid skolorna i Träkumla och Stenkumla och det var en av de sköna dagarna i augusti, när skolan just hade börjat efter sommarlovet. Hela Stenkumla skola gjorde en gemensam badutflykt till Ljugarn.
- Jag känslan av att någonting var fel. Det var massor av nya barn som for omkring på stranden.
Plötsligt var en pojke från en annan klass försvunnen.
Han hittades livlös på botten.
Jill minns kaoset på stranden. Återupplivningsförsöken. Barnens reaktioner. Och så minns hon nätterna som sedan följde.
- Det blev en väldig skuldbörda på alla oss som hade varit med på stranden. Jag skrek mig igenom hela den första natten, sedan kom mardrömmarna.
Dagtid höll hon sig uppe, för elevernas skull. Hemma brakade hon ihop. Men sjukskrivning var det inte tal om, för Jill ville vara med sina elever. Alla behövde bearbeta det som hänt. Det var en svår tid, men Jill tyckte att hon den gången fick att bra stöd från sina rektorer.
Olyckan blev trauma. Hon ville aldrig mer åka på en badutflykt, förstås, och hon sökte sig så småningom bort från Stenkumla skola. Flera år senare hamnade hon mitt i tsunamikatastrofen i Sri Lanka. Från hotellfönstret såg hon på nära håll hur vågen svepte med sig människor ut i havet. I efterhand kan hon se hur båda dessa katastrofer, som på en sekund förändrade allt, har påverkat henne och hennes val i livet.
- Efter att ha varit med om sådant får man en större känslighet och blir mer skör. Men man får också en insikt om vad som är viktigt i livet.
- Efter olyckan har jag nog värnat mer om mina elever och velat ta ansvar för hur de mår och hur de har det, förklarar Jill.
I flera år arbetade Jill Andersson och en lärarkollega i Hörsne skola med att skriva läromedel för Bonniers förlag. Det blev en pedagogisk resa som berikade hennes yrkesliv. I hela lärarlaget brann intresset för pedagogiken. Diskussionerna gick höga i lärarrummet och Jill lusläste läroplanen.
Det intresset genomsyrar inte hela skolan, tänker Jill när hon blickar tillbaks på sina år som lärare.
- Det satsas inte på pedagogiken. Det är ekonomin som är det viktiga och ingenting får kosta.
Jill Andersson har på senare år fått lära sig vem måste betala när skolan inte får kosta. På en skola i Visby fick hon en mycket krävande klass där flera elever hade diagnoser och stora behov. När assistenten sa upp sig kom ingen ersättare och Jill blev under en lång period ensam med en mycket stor arbetsbörda. Sommarlovet blev alldeles för kort. När hösten kom var hon lika trött.
- Jag bad om hjälp. Utan assistent kunde jag inte göra ett bra jobb.
Men höstterminen kom och gick utan att någonting hände.
- Man går i spinn hela dagen och kan inte sova på nätterna. Till slut är man så trött att minnet och hela tankeverksamheten påverkas. Jag blev lika okoncentrerad som mina egna elever.
Utan att ha fått arbetsgivarens godkännande sökte Jill hjälp hos företagshälsovården. Här fick hon veta att hon uppfyllde alla kriterier på utbrändhet och gick hem med en sjukskrivning.
Jill Andersson ville komma igen snabbt - hon ville verkligen arbeta - men det fanns ingen plats i förvaltningen för en lärare som kunde ge mycket, men inte allt. "Vi inrättar inga nya tjänster", fick hon veta. Det var allt eller inget som gällde.
Till sist skrev hon under avtalet om att hon skulle lösas ut.
I efterhand har Jill tänkt mycket på hur fel det är att det inte finns pengar till extra resurser i skolan när allt fler elever behöver extra stöd och hur illa det är att det inte finns någon stöttning för de lärare som tänjer sig för att täcka upp för dessa brister tills de själva går sönder.
- Jag hade någon slags bild av att de skulle ta hand om en om man drabbades av något som det här, men så var det inte. Det var en sorg för mig att det blev ett sådant avslut. Jag hade varit lärare och plötsligt var jag ingenting, säger Jill.
Hon tystnar en stund, men historien slutar inte där för ungefär vid den här tiden blev Frans o Fina - Jills favoritbutik - till salu.
Jill slog till. Tillsammans med sin man Tommy köpte hon butiken och några dagar senare var den igång. Utan förkunskaper om hur man driver butik gick de rakt in i högsäsongen. Och det gick.
- Man kan ju fråga om det man inte vet, förklarar Jill.
- Det är det jag gillar med dej. Du sitter inte fast, säger Tommy, som har bemannat butiken under det långa samtalet.
Tommy tycker också om att pröva på nya saker och kasta sig in i roliga projekt. Tillsammans med Jill ägnade han nio år åt att med liv och lust totalrenovera en gård i Norrlanda. Båda gillade att jobba med huset, men när allt var klart bestämde de sig för att sälja och flytta till stan. Att underhålla gården var inte lika roligt som att göra jobbet.
De flesta gör inte så. Vare sig det handlar om hus eller jobb så väljer vi ofta att stanna kvar och kämpa med underhållet. Även om det innebär att man knappt uthärdar och räknar år och dagar till pension.
Jill vet att många lärarkolleger delar hennes erfarenheter och funderar på hur de ska orka undervisa ända fram till sin pension.
- I ett kollegium med tio lärare tror jag att två eller kanske tre vill gå hem eller göra något annat, säger hon och fortsätter:
- Visst ska ha man ha kämpaglöd. Man ska inte ge upp i första taget. Känner man att man är i en situation som är för mycket så ska man tydligt säga ifrån och göra det i tid. Men om jag har försökt och försökt och om det ändå inte förändras, då måste jag också ta ett ansvar för mig själv och ta mig ur det som inte fungerar.
Varför vågade du ta steget?
- För att jag är en sökande person som vill jobba med utmaningar som stimulerar mig.
Det blev 18 år på Försäkringskassan och 16 år i skolan. Kommer du att bli kvar här på Frans o Fina?
- Det här är kanske inte det som jag håller på med tills jag är pensionär. Det här är just nu, säger Jill Andersson.