Plocka skrÀp, kasta inte!
NÀstan vad det Àn handlar om hamnar jag i den lÀngsta stapeln och kan dÀrmed betrakta mig som folk Àr mest, d v s normal.
Det har kÀnts betryggande i de fall nÀr folk beskyller en för att inte vara riktigt klok. Men nu har jag börjat kÀnna en krypande misstanke sjÀlv, bestÀmt Àr jag lite avvikande i alla fall.
Har nÀmligen börjat plocka skrÀp pÄ allmÀn plats till skillnad mot alla andra normala svenskar som i stÀllet kastar skrÀp.
Det började med att jag retade mig pÄ en plastpÄse som hÀngde i trÀdet utanför mitt fönster. Omöjligt att komma Ät den utan brandkÄrens hjÀlp.
Blicken sÀnktes och fick syn pÄ diverse annat skrÀp, plastpÄsar sjÀlvklart men ocksÄ plÄtburkar, brÀdor, en gammal brandslÀckare och om man plockade fram kikaren cigarrettfimpar.
Det var rent ut sagt för jÀvligt som man sÀger om allt som Àr oacceptabelt.
Nu var det dags att agera som den sura gnÀllkÀring man inte vill vara. Tog kontakt med alla tÀnkbara ansvariga för denna grÀsslÀnt med trÀd och buskar.
Resultatet blev att plastpÄsen uppe i trÀdet försvann. Dessutom tycktes nÄgon ha tagit itu med vÄrstÀdning. SkrÀpet var borta i flera dagar. Det var en fröjd att titta genom fönstret pÄ morgonen och glÀdjas Ät den spirande grönskan dÀrute.
Men sÀg den lycka som varar för evigt. En morgon var allt som vanligt, skrÀp överallt. Och det var nu som jag pÄ allvar började kÀnna mig som en onormal svensk.
En tidig söndagsmorgon var det dags att skrida till verket. Utrustad med trÀdgÄrdshandskar och upparbetat ursinne gick jag löst pÄ skrÀpet. En hÀrligt avreagerande kÀnsla att vrÀka ned allt i en plastsÀck.
Nu hoppas jag att grannar som betraktat scenen bakom sina gardiner inte nöjer sig med att tokstÀmpla grannen utan tar kampanjen HÄll Sverige Rent pÄ allvar. Om var och en plockade ett skrÀp om dagen eller Ànnu hellre aldrig kastade nÄgot vore mycket vunnet för den allmÀnna trivseln.
Undersökningar visar att nedskrÀpningen har ökat. Förr var det en dödssynd att kasta kolapapper omkring sig, gjorde man det var det alltid nÄgon som pekade pÄ nÀrmaste papperspelle med strÀng min.
Parken hĂ€r i nĂ€rheten Ă€r strösslad med papperskorgar men det hjĂ€lper föga. Ăr den nĂ€rmaste fylld ids man inte gĂ„ till nĂ€sta nĂ„gra meter bort för att kasta sitt skrĂ€p.
Nej, vi svenskar Àr betydligt bÀttre pÄ att plocka upp efter hundar. Ve den som försöker smita.
-Skaru inte ta hand om det dÀr, frÄgar nÄgon blixtsnabbt. Och det Àr bra. TÀnk om den instÀllningen kunde sprida sig till att gÀlla alla andra föroreningar.
Var nu pĂ„ vippen att berömma Gotland för föredömlig renhĂ„llning men hejdade mig. För min inre syn yr Ă€nnu skrĂ€pet pĂ„ Ăstercentrum.
Nej, nu ska jag ut och kolla om vitsipporna har nÄgon chans att sticka upp i stans rabatter.
SĂ„ jobbar vi med nyheter