Gotlands museum har fyra arkeologer anställda, men den som syns oftast utåt, på utgrävningar, på föredrag och i tidningarna, är Per Widerström, 44 år.
Anledningen är förmodligen att han själv tycker det är roligt att prata och träffa folk och inte minst få möjlighet att berätta och sprida kunskap om allt det som arkeologerna gräver fram från vår gemensamma historia.
Sticker ut hakan
Det där med gemensam historia är viktigt, för när Per utbildade sig till arkeolog pluggade han ett år i England och upptäckte där något som han funderat mycket över sedan dess.
- Jag förstod plötsligt hur svårt det är att vara objektiv när det handlar om historiska skeden.
När vi pratade om vikingatiden, som vi är vana vid att betrakta som en skandinavisk glanstid, såg man där i England på samma tid som en mörkrets period, en svår tid när man var utsatt för erövringar och plundringar. Vi är alla en produkt av vårt lands och kulturs historia.
Han sticker gärna ut hakan, som när han intresserat sig för till exempel avrättningsplatser på ön, senast Galgberget, där han ledde utgrävningar under ett par somrar. Det ledde till diskussioner, det finns folk som inte tycker att arkeologer ska bry sig om sådana tilltag.
- De menar att avrättningar är ju sådant som finns i USA, Kina och Irak, de vill inte gärna se att även vi har en mörk historia. Och har vi en sådan ska vi inte gräva i den.
20 avrättningsplatser
Men Per Widerström gillar när folk blir provocerade, då tycker han att han är på rätt spår. Han vill lyfta fram även vår "fulhistoria". Bara på Gotland har funnits drygt 20 avrättningsplatser och endast en bråkdel av dem har undersökts.
Gravarna på avrättningsplatserna under 1500- och 1600-talen har inte ens något gravskydd, något som alla gravar från tidigare tid är utrustade med.
Vem är då grabben, som älskar att gräva i den gotländska myllan? Han är uppvuxen i Täby och det var där han först kom i kontakt med historien.
- Mamma har sagt att jag redan i lekis ville bli arkeolog, jag såg ju sådana i tv. Men jag tror intresset kom när vi i skolan hade cykelutflykter till runstenar i Täbyområdet.
Trivs på ön
I dag bor han med sin fru Helena och ett par hästar i Etelhem. Och stortrivs.
Per prisar grannarna och säger att han har tusen gånger fler sociala kontakter med grannar som bor någon kilometer längre bort, än han någonsin hade i Stockholm med dem som bodde fem meter från hans dörr.
- Och i Etelhem behöver man inte vara händig själv, vilket jag inte är. Här finns alltid någon som hjälper till, de kan allt!
Den ovanligt stora Roneskatten, kopparhinken med mynt, som arkeologerna fann på skärtorsdagen, är det projekt som Per Widerström just nu jobbar med. Han är ansvarig för undersökningen och samlar myntexperter och konservator kring sig.
Hur känns det att hitta en sådan stor skatt?
- Man blir först väldigt fokuserad på jobbet, det gäller att inte missa något. Det eventuellt sensationella med fyndet ligger ju fortfarande framför oss.
Arkeologerna på Gotland jobbar annorlunda i dag jämfört med tidigare. Det har blivit mer skrivbordsjobb. I stället för att göra en mängd brandkårsutryckningar när något ska grävas på ön, finns de numera med tidigare, på planeringsstadiet.
- När en fiberförening hör av sig till exempel, kan vi kolla deras planer mot våra kartor och i Historiska museets digitala arkiv.
Han säger att den tidigare arkeologskräcken verkar ha försvunnit. Den som fick markägare att ilsket eller motvilligt låta arkeologerna gräva i deras marker, oroliga för eventuella kostnader eller andra påtvingade åtgärder. Han säger att det är lätt att jobba i dag.
Ökat intresse
Han är också glad över att många människor verkar gilla resultatet av det jobb han och hans kollegor gör. I vintras hittade man till exempel ett hittills okänt latrinrum under Stora torget.
- Ju mer man fördjupar sig i saker, desto roligare blir det. Det är fantastiskt vilket fint jobb de som byggt latrinrummet har gjort, vilken planering med vattentillflöde och allt!
Men Stora torget skulle stensättas och latrinrummet läggas igen. Dock inte helt.
- Byggjobbarna gillade det här, så de har gjort en egen anläggning, säger Per Widerström.
På torget finns i dag en handmålad skylt med pil till ett hål, där man kan titta ner och se en del av rummet, belyst med en stor lampa.
Sådant gillar Per Widerström, hans berättelse har burit frukt.
I veckan startade hovrättsförhandlingarna vad gäller de plundrare som tidigare dömts vid Gotlands tingsrätt för grovt fornminnesbrott i Alva. Per Widerström hoppas att denna första dom ska ha en avskräckande effekt.
- Vi kommer oftast tvåa till fornfynden, efter plundrarna. Gravplundringarna är sorgliga för berättelsen om Gotland.
120 fyndplatser
Arkeologerna på Gotland har just nu 120 prioriterade fyndplatser att undersöka och där försöka komma före plundrare. Men det finns många fler, som borde undersökas, men för det finns "ingen ekonomi i världen", enligt Per.
Vilket är hans eget drömprojekt?
- Det skulle vara att hitta en båt från vikingatiden! Kanske i Bogeviken, nere i dyn. Kan Danmark och Norge hitta sådana båtar borde vi också kunna.