I juli kastade de loss från Visby hamn. GT var där och skrev om de noggranna förberedelserna, om drömmarna och förhoppningarna på den långa resan som då bara hade ungefärliga mål.
Nu, åtta månader senare, har äventyret tagit nya och helt oväntade vändningar. Planer som smitts har ändrats under resans gång och plötsligt står båten parkerad på land och Paula och Niclas befinner sig i en stor amerikansk van i Florida.
- Vi ska ta oss härifrån till Kalifornien på cirka tre månader, sälja bilen och flyga hem i början av juni. Vi kommer hålla oss till de södra delarna, men en exakt rutt är inte spikad, berättar Paula.
Utan land i sikte
Vägen till Florida har inte heller den varit spikrak. Från Gotland kryssade de sig ned genom Europa, genom kanaler och längs hela västkusten ned till Spanien. Därifrån till Kanarieöarna och vidare till Kap Verde. Sträckor som inte ser särskilt långa ut på en karta, men som i en båt känns oändliga. En måste hela tiden vara vaken, nätterna delades in i pass och dygnen utan land i sikte passerade långsamt.
- Jag tillbringade nattpassen liggandes i sittbrunnen med en filt och en kudde, och med ljudböcker i hörlurarna. Jag hade inga problem med nätterna egentligen, det var mest övergången till natt som var jobbig. När mörkret tränger sig på kommer obehaget krypande. En liten värkande känsla väcks precis när solen påbörjar sin färd ned i horisonten. Det är inte rädsla, mer som en höstdepression, säger Paula.
- Vid midnatt när det är min tur kryper jag upp och tittar mig omkring. Niclas släcker lampan och jag står ensam och blickar ut över det oändliga. Då är jag åter lugn.
Tog flyget
För att vara någon som ger sig ut på en segling runt halva jordklotet tycker Paula oväntat lite om båtar. Och havet i allmänhet. Därför valde hon bort den längsta etappen, den mellan Kap Verde och Barbados. 16 dygn och 22 timmar tog det Niclas att korsa Atlanten tillsammans med tillfällig besättning.
Men Paula tog flyget.
- Efter den längre etappen mellan Cascais och Porto Santo, som tog närmare fem dygn, kände jag mig väldigt illa till mods över Atlantöverfarten. Det finns två saker som kan tyckas harmlösa men som är en inte alldeles ovanlig dödsorsak under längre etapper. Det ena är att få foten ur led vilket om det inte åtgärdas i tid leder till kallbrand. Det andra är sjösjuka. Under de fem dygnen mellan Cascais och Porto Santo fick jag i mig två äpplen och en yoplait.
Paulas blogg
Den som vill bli riktigt avundsjuk på långresans nästa kapitel kan läsa Paulas blogg på helagotland.se, eller titta på bilderna på deras resedagbok thejourney.se. Vykortsvackra bilder, delfiner, turkost vatten och storslagen natur överallt.
När vintern var som mörkast i Sverige hoppade Paula och Niclas från ö till ö i Västindien.
- Det är svårt att säga vad som varit bäst hittills. Europa var faktiskt riktigt schysst, även om det var kallt. Cascais i Portugal var kul eftersom det blev mycket klättring och trevligt häng med andra långseglare. Dominica var nog häftigast i Västindien. Helt klart är i alla fall att det finns mycket att se, och att vi har haft för bråttom, säger Paula.
Sälja båten
Men sedan några veckor är de stationerade i DeLand i Florida. Båten, S/Y Bull eller kort och gott Bullen, står parkerad på land under ett lager krympplast.
- Planen var att sälja båten. Vi hade kollat upp olika mäklare i Floridatrakten. Men det är inte riktigt marknad att sälja båten i USA. Niclas, som äger båten, började istället titta på förvaringsmöjligheter och hittade en håla mitt bland kofälten kallad Glades. Så efter några dagar på floderna mellan Stuart och Glades, och efter flera alligatorer och hajar, kom vi fram.
Men att lämna båten och börja nästa etapp på äventyret i en risig amerikansk van var inte så lätt.
Fallskärmshoppning
- Man har liksom vant sig med båten. Men framförallt så har det ju varit en sådan jävla resa, och nu är det kapitlet avslutat. Vilket känns sorgligt. Både jag och Niclas var ledsna när vi lämnade Glades. Jag fick peppa honom med att han snart skulle få bränna en massa pengar på fallskärmshoppning, och han tröstade mig med att prata om alla karuseller och vattenrutschkanor jag skulle få åka när vi kommit till Orlando.
Nu är planen att turista i Florida några veckor till. Mycket finns att se och göra. Sedan ska de styra kosan västerut till Los Angeles som, om inte planerna ändras igen, blir resans slutdestination.
De tar dagen som den kommer, och under resan har de träffat många människor som vill att de hälsar på i USA.
- De vill gärna bjuda på allt från räkor till hembränt och boende, så det här ska nog bli en resa det med.
Sålde huset
Men att resa så långt, och så länge, vad kostar det?
Det är egentligen inte så dyrt. I allafall inte seglingen eftersom vinden är gratis. Huvudsaken är att göra sig av med alla utgifter hemma. Så jag sålde mitt hus, och Niclas sålde allt han ägde, mer eller mindre. Det var faktiskt väldigt skönt. Inte under själva arbetet, men när man väl satt där ute på sjön så kändes det riktigt häftigt. Och läskigt.
Och att komma hem utan att ha någonstans att bo?
Visst känns det märkligt att inte ha ett hem att komma hem till. Men jag är inte särskilt orolig. Det finns alltid någonstans att sova. Att komma hem till vardagen däremot känns fruktansvärt läskigt, och jag kommer med all sannolikhet att vara lite förvirrad ett tag. Sedan är det väl bara att slå sig ned i Svenssonsoffan antar jag. Eller så skiter jag i det och drar till Sydamerika. Där har jag ännu inte varit...