Efter att ha hört flertalet vittnen har tingsrätten kommit fram till att pappan inte ska dömas för grov fridskränkning av sonen. Enligt rätten är mål som dessa ofta svårbedömda då de inte sällan saknar vittnesiakttagelser. Parternas berättelser blir den huvudsakliga bevisningen.
Tingsrätten säger att när ord står mot ord i rätten så räcker det inte att den ena av parterna framstår som mer trovärdig än den andra. Åklagaren måste kunna visa att pappan i det här fallet gjort sig skyldig till de påstådda brotten, och att det är ställt utom rimligt tvivel.
På grund av att sonen i vissa delar blandat ihop detaljer från olika tillfällen, vilket enligt tingsrätten inte är ovanligt eller konstigt med tanke på att händelserna ägt rum långt tidigare – så har det varit svårt för rätten att följa händelseförloppen. Rätten menar också att sonen lämnat olika uppgifter.
Så här beskriver tingsrätten hur de tänkt:
”Tingsrätten konstaterar att det är naturligt att en person som upplever liknande moment flera gånger kan ha svårt att hålla isär detaljer vid enskilda tillfällen. Det är också naturligt att glömma detaljer när lång tid förflutit sedan en händelse. Bristerna i en utsaga påverkar emellertid hur omfattande och beviskraftig övrig utredning måste vara för att beviskravet i brottmål ska vara uppfyllt.”
Det är alltså enligt rätten inte fråga om att sonen ljugit, men på grund av att den övriga bevisningen främst består av andra- eller tredjehandsuppgifter så anser rätten inte att man lyckats bevisa utom rimligt tvivel att pappan begått de brott han åtalats för.