Veronica Snoder är medicinskt ledningsansvarig på Visby lasarett. Hon vittnar om två år av ovisshet, ständig förändring och en sliten personal.
De faser som samhället gått igenom har tydligt avspeglats även inom vården där den största oron varit vad som kommer härnäst. Så är det alltjämt.
Efter två år med ständiga förändringar, försök att förutse och planera har personalen blivit alltmer sliten.
– Många går dubbla pass för att täcka upp när någon sitter i karantän, har sjukfrånvaro eller vab. De ställer upp mer än vad man egentligen kan begära. Vi har en enormt lojal personal, säger Veronica Snoder.
Hon säger att varje våg har haft sina specifika utmaningar. Hon minns de första tecknen på en ilsken virussjukdom och bilderna från Italien där patienter kippade efter andan.
– Vi ställde om till intensivvård, gjorde eskaleringsplaner, inventerade personal och utrustning och jobbade med worst case-scenario.
Det tog kraft och energi, men medarbetarna kavlade upp ärmarna. Det blev inte "worst case", sjukhuset svämmade inte över av patienter även om det periodvis varit riktigt tufft.
Med tiden har fokus ändrats. I dag är utmaningen inte i första hand medicinsk, snarare handlar det om att få bemanningen att räcka till.
– Efter två år har vi en trött och sliten personal, vi har en lättare virusvariant (omikron) som sprids snabbt vilket gör att många tvingas till karantän. Och vi kan inte gå till jobbet om vi är sjuka. Därav det förstärkningsläge vi befinner oss i för närvarande.
Vilka har varit de största svårigheterna de här åren, som du ser det?
– Föränderligheten och alla snabba omställningar. Att inte veta vad som kommer gör att den enskilde aldrig riktigt kan slappna av. Att då inte veta hur länge det pågår är så klart oerhört tröttande.
Trycket på vården har varit hårt under de senaste två åren.
Finns det någon avdelning som gått mer ”på knäna” än någon annan?
– Nej, pandemin har slagit mot alla avdelningar, precis som den slagit mot alla i samhället. Ibland har vi fått dra ner på planerad vård för att kunna klara bemanningen, vi har inga alternativ, vi måste vara igång 24/7. Det är problem vi skjuter framför oss, det är vi medvetna om, men ibland är det enda lösningen.
Nu lyfts de flesta restriktioner, hur tänker du kring det?
– Att vi inte kan slappna av än. Vi håller garden uppe, vi har lärt oss att vi inte kan slå oss till ro.
Om du ser framåt, vad gott kan det komma ur den här tiden?
– Kraften i vår organisation har blivit så tydlig. Vi går åt samma håll när det behövs. Rent allmänt kan man tänka att vissa beslut kanske inte måste dras i långbänk. Varför inte prova, som vi gjort de här åren. Det är en lärdom. Blir det inte bra får vi utvärdera och göra om, säger Veronica Snoder, medicinsk ledningsansvarig.