Överbefälhavaren har skrivit en bok
I denna egenskap representerar Fresker också de delar av förbundet, som en gång kallades underbefäls- och underofficersförbunden. De var de som 1983 drev fram det enbefälssystem, som militärledningen inte ville ha. Det var också de som bidrog till gradinflationen 1972. Denna var annars närmast en politisk åtgärd, eftersom den sammankopplades med pensionsåldershöjningen till 60 år. Den ville militärledningen heller inte ha. Dessa personalförändringar betecknar Håkan Syrén nu som "en tidsinställd bomb". Hans vision är väl ett sätt att påbörja en desarmeringsprocess?
Att stora säkerhetspolitiska förändringar skett, det vet alla. Konsekvenserna av dessa har emellertid knappast tagits av regering och riksdag annat än ekonomiskt. De vidhåller alliansfriheten. Om denna finns inte ett ord i ÖB:s bok! Man frågar sig därför varför han skriver så mycket om militär samverkan inom EU.
"En tydlig europeisk säkerhetsstrategi är nu grunden för den fortsatta utvecklingen" och den kommer "att få mycket stor betydelse för vårt försvar", skriver han. För detta påstående finns väl knappast politiskt stöd? EU är ingen militärallians och regeringen anser, att det inte bör växa upp någon konkurrent till NATO vilken vi skall samverka med men inte tillhöra!
Att ÖB regelbundet sammanträder med 24 andra europeiska försvarschefer (av vilka majoriteten tillhör NATO) förefaller därför föga militärt motiverat. Denna "klubb" verkar göra skäl för den gamla självkritiska uttydningen av förkortningen NATO, "No Action, Talking Only" (Ingen handling, bara prat). Det räckte faktiskt då, eftersom ingen handling krävdes annat än om ett medlemsland blev angripet.
Efter det kalla krigets slut har det emellertid krävts mer handling, t ex i det sönderfallande Jugoslavien. FN klarade inte av det. USA tog initiativet och då följde NATO med efter mycket parlamenterande. Så är det fortfarande! Utan USA tycks inget bli gjort med USA tycks mycket bli fel. Därför sker NATO-ingripandena sällan i enighet. Det är ett problem som inte ÖB kan lösa.
ÖB skriver mycket litet om försvar av svenskt territorium, bara att vi "givetvis" skall klara även detta i framtiden. Försvarsmakten skall inriktas på att kunna verka utomlands med kort varsel i både fredsbevarande och fredsframtvingande syften! Det gamla invasionsförsvaret hade den förmågan som en "bonuseffekt", medger ÖB. Insatsförsvarets "bonuseffekt" blir försvar av svenskt territorium. Det låter otryggt och är främmande för traditionellt svenskt tänkande. Det får stor betydelse för rekryteringen till Försvarsmakten.
De som förr sökte anställning i försvaret gjorde det i förvissningen om att de endast skulle behöva riskera liv och lem i rikets försvar och för att de fann militäryrket omväxlande och stimulerande. De växte samman med den ort och det landskap, där de stationerats, och där var försvaret folkförankrat.
Det utgjorde en stor trygghet för deras familjer. De var också beredda att göra FN-tjänst i fredsbevarande syfte, om denna inte krävde lång bortovaro från familjen. En halvsårsperiod kunde de ofta få familjerna att acceptera men sällan mer än en gång. Även ett halvår borta från familjen är en social kostnad. Att rekrytera ungkarlar eller nyskilda var betydligt lättare. Eftersom det gamla invasionsförsvaret var så stort, gick det ganska bra ändå. Det fanns ju många anställda att välja på. Det finns det inte i insatsförsvaret - och färre blir det.
Därför skall nyanställda åläggas plikt att tjänstgöra utomlands, ja även de som anställts tidigare. Officersförbundet gillar inte det. Det vill ha ett ordentligt avtal som reglerar förmåner på ett sådant sätt att frivilligheten kan behållas. Det blir dyrt.
Att rekrytera soldater blir på intet sätt lättare, eftersom så få fullgör värnpliktsutbildning. ÖB vill bara utbilda sådana som är beredda att kontraktsbinda sig för utlandstjänst. De skall efter utryckningen hållas i omedelbar eller i viss tids beredskap för utlandstjänst. Det blir också dyrt.
Sådan villkor brukar normalt endast krävas av en yrkesarmé. En sådan skall vi inte ha enligt politikerna. Även ÖB håller på värnplikten. Det gör han nog av övertygelse inte för att politikerna gör det.
Resultatet av denna rekryteringsmodell blir ändå förvillande lik en yrkesarmé. Med de besparingar som skall ske, kommer den att bli liten - så liten att den inte duger till att försvara Sverige. Därför vore det rimligt att Sverige anslöt sig till en allians, som garanterade hjälp, om sådan skulle behövas.
Då kanske det vore bäst att indela Försvarsmakten i en yrkesdel för utlandstjänst och en värnpliktsdel, som i första hand hävdade svenskt territorium? Det skulle skapa reda i rekryteringen.
De stora svårigheterna att göra om Försvarsmakten finns även på materielsidan. Som neutral nation byggde Sverige upp en försvarsindustri med särlösningar. Beställningarna var långsiktiga. De passar inte längre men är avtalsbundna och kostar stora pengar. Överproduktionen av JAS-plan är det tydligaste exemplet. Nu skall försvarsindustrin samordnas med utländsk!
Alliansfriheten är inbillad, en chimär. Det är väl därför som ÖB inte skriver något om den?
Varför sänder ÖB ut boken nu, innan man vet något om försvarsbeslutet? Är det för att lugna slaktlammet innan det förs till offeraltaret eller för att i sista stund vädja till offerprästernas barmhärtighet? Det är ju nu i augusti som länsstyrelser och kommuner skall uppvakta dem.
Bokens titel "Vägen framåt" har en positiv klang. När man läst den, får man känslan av att den också skulle kunnat heta: "Härtill är jag nödd och tvungen".
Så jobbar vi med nyheter