Om (s)nällism och invandring
Kanhända är det så, men jag är inte övertygad. Ger man sig in i debatten får man debatten tåla och väljer man som Cecilia att använda fula knep för att misstänkliggöra debattmotståndaren så finns det anledning att vara lite elak tillbaka. Så låt mig för ett ögonblick vara det och rikta mig till Cecilia och hennes meningsfränder på (s) och (v).
Läser man (s) och (v) partiprogrammen och olika manifest frapperas man av att delar av den framförda politiken på pricken liknar manifest skrivna av kommunismen och nationalsocialismen. Detta kan väl inte vara möjligt frågar sig de flesta. Jo, svarar jag.
I varje partiprogram, alltså även det nationalsocialistiska, finns självklart en vilja att locka medborgaren med utfästelser om fred, frihet, rättvisa, jämlikhet och en god framtid för alla. Däremot faller det på sin egen orimlighet att beskylla (s) för att vara det minsta lierad med nationalsocialistiska idéer. Min uppmaning är därför till Cecilia och hennes kamrater att sluta med att i tid och otid beskylla meningsmotståndare för att vara medlöpare till främlingsfientliga partier. Och att vattna ur rasismbegreppet genom att använda det där det inte finns minsta anledning.
Så detta om snällismen och språkkunskaperna. Till skillnad från ledande (s) företrädare har jag under många år rest, arbetat och vistats i främmande länder och kontinenter. Detta har givit mig en respekt för andra människor och kulturer.
Så långt det varit möjligt har jag försökt tillägna mig landets språk och sedvänjor. Detta har i sin tur öppnat många dörrar och blivit grunden för lång vänskap. När (s) slår ifrån sig kravet att invandrare ska lära sig svenska är det enbart ett uttryck för kravlöshet som i sista hand drabbar invandraren.
Om vi tänker oss tanken att Cecilia utvandrar till Nordkorea så antar jag att hon med högburet huvud vägrar att lära sig koreanska och huvudsakligen söker andra svenskar (om nu sådana finns i detta socialistiska lyckorike) att umgås med. Samt givetvis kräver av koreanerna att de ska anpassa sig till hennes svenska kultur och att hennes eventuella barn ska få svenskundervisning på koreanernas bekostnad. Nehej, säger Cecilia. Jaså, varför nu inte det?
Att kräva att vårt samhälle ska anpassa sig till de nya medborgarna är i sanning en konstig tanke. 7-8 miljoner människor ska anpassa sig till 1-2 miljoner andra.
Skulle man möjligtvis kunna tänka sig att dessa 7-8 miljoner i stället respekterar de nya medborgarnas ursprung och kultur och lever sida vid sida med dem? Samt att de nya medborgarna visar samma respekt för sitt nya lands kultur? Och anstränger sig att kunna tala och skriva med de människor som öppnat sina dörrar för dem?
Skulle man kunna tänka sig att svenskar med stolthet visar upp och talar om sin historia och sin kultur och nyfiket ber om att få veta om de nya svenskarnas kultur? För att nå fram till förståelse och förtroende. Om Cecilia och hennes kamrater svarar ja på detta kan man undra på vilket språk denna kommunikation ska föras?
Det är inte snällt att vara kravlös. Tvärtom grundar man missförstånd på detta som sedan leder till misstänksamhet och utanförskap. Krav ska ställas på oss svenskar att möta invandraren med all respekt. Detta kommer aldrig att ske om inte samma krav ställs på invandraren.
Grunden för förståelse är att kunna tala med varandra. Det brukar vara svårt ibland även för dem som talar samma språk. Att ens försöka när det gemensamma språket saknas är sannolikt nästintill utsiktslöst. Tyvärr har (s) lyckats föra oss in i denna situation med sin missriktade snällism.
Invandringen kostar det svenska samhället 10-tals miljarder varje år. Nationalekonomer och forskare strider om summor mellan 20-50 miljarder per år. Invandrare har hög arbetslöshet. I vissa grupper upp till 50 procent. Att med detta facit i handen tjurnackat försvara den förda politiken kommer en vacker dag att slå mot vårt samhälle med stora motsättningar mellan grupper av människor.
Till slut. Det är inte fult att vara stolt över sitt land och dess historia och kultur. Tvärtom ger en sund nationalism en trygghet att möta det okända. En trygghet som behövs för att kunna acceptera olikheterna.
En trygghet som öppnar för acceptans av andra människor och en nyfikenhet att få veta mera om deras ursprung.
Ett ursprung de i sin tur är stolta över och ska bära med sig sida vid sida med sina nya vänner i det nya landet. Där det talas många språk men där alla kan tala med varandra på ett gemensamt språk.
Ett språk som talas på arbetsplatser, skolor, sjukhus. Det talas överallt i samhället. Det är kittet mellan människor. Det språket är svenska.
Så jobbar vi med nyheter