På minnesdagen av Förintelsen besökte jag Chełmno bara för att få se hur det ser ut. I den lilla staden i mitten av Polen, vid Wisła-flodens strand, gasades över 150 000 människor ihjäl på lastbilsflak under andra världskriget.
Jag landade på andra platser också där historien hänt; Auschwitz-Birkenau, Majdanek, Sobibór. Och så zoomade jag alltså in Chełmno, beläget bland fält och åkrar, och gick en promenad på dess gator. Människor på väg till jobbet, bilar som parkerats fel, skolklockor som ringer till rast. En stad bland andra städer, men med ett så ohyggligt förflutet.
Geografi och kartor har alltid tillhört mina stora intressen, precis som musiken alltid legat mig varmt om öronen. Det var just genom pop- och rockmusiken jag under uppväxten lärde mig om städer och dess gator.
Lundell var en ciceron genom Stockholms city, redan innan jag själv promenerat dess gator hittade jag hyggligt; jag hade tagit 46:an ner till Sture och gått längs Hornsgatans öde stråk.
Och så allt det där andra; hörde jag ”Is this the way to Amarillo?” i radio var jag så klart tvungen att ta reda på att det är en stad i Texas.
Att resa med hjälp av google.earth är ett sätt att bilda sig uppfattningar om världen. I Mogadishu syns den ena raka gatan efter den andra, i Bagdad likaså, runt Aleppo breder öknen ut sig och i Afghanistan och det oroliga Kaukasus kan de vidsträckta bergen anas, även om det är svårt att tyda topografin.
Mycket är antagligen förändrat, striderna har lämnat sina sår, kanske vissa gator rent av inte längre finns.
Å andra sidan är det förändrat i Sverige också. På en garageuppfart i Stockholm syns svärfars röda bil fast villan är avyttrad och flyttbilen gått. Men det var en parentes.
Det är också ett sätt att få en inblick i vilka förhållande de människor jag möter i jobbet kommer från.
När jag före jul intervjuade journalisten Shamima Aktar från Bangladesh tog jag en promenad i Dhakas centrum, efter intervjun med Luis Barnes, som publiceras på Du&jag-uppslaget i dag, besökte jag såväl hans barndomsstad La Serena som gatan Calle Bandera i Santiago de Chile.
Att flyga på det här sättet är att lära sig en aning mer, men att, om än virtuellt, besöka oroshärdar som just Mogadishu, Aleppo och Kabul ger även en känsla av samhörighet.
Det här är platser på samma klot, omgivna av hav och fält och berg och skogar, det är vardagen för människor som blir förälskade, går till jobbet, tankar bilen, dricker te, ringer till mormor, borstar tänderna och handlar bröd.
Alla är vi olika, ändå är vi samma, allt hänger ihop.