Ny präst känner sig hemma på ön

Dessemellan har hon fått erfarenhet av livet. På 1970-talet läste hon in en teol. kand. Nu känner hon det som hon kommit hem. Närmaste året är hon pastorsadjunkt i Dalhem.
-Jag arbetade där i somras och trivdes bra, säger hon. Jag tycker mycket om havet och de böljande sädesfälten i Dalhem påminde om havets vågor.

Känner sina rötter
Nyligen vigdes hon till präst i Visby stift. Hon känner sina rötter här även om Västerås är födelsestaden och sen bodde hon i Uppsala innan det blev USA.
-Först var det somrarna på Gotland som barn, säger hon. Sen köpte mina föräldrar sommarhus här. Vi åkte där i baksätet på bilen och såg de gotländska somrarna.
Maken, amerikanen Russell Bradshaw, träffade hon första gången på Märsta stationen i slutet av 1970-talet.

Frågade om tågtider
-Jag frågade honom om tågtider och han svarade, säger Gunilla. Det var något som klickade till. Vi fann varandra.
Även Russell Brandshaw hade erfarenhet av Gotland.
Han bodde här under åtta år när han arbetade med sin doktorsavhandling - numera är han lärare i pedagogik.
Under Gunillas studietid i Uppsala, då hon studerade till teol. kand, hade hon bland andra Lennart Koskinen som lärare.
-Det var väldigt fint att bli prästvigd av honom, säger hon. Hela vigningsceremonin var mycket fin. Jag försökte att inte ha några förväntningar inför vigningen. Den blev verkligen något fantastiskt. Jag kände mig som innesluten i en trygg hydda av deltagarna när de samlades runt mig. Och jag blev så välkomnad i stiftet.
Gunilla berättar att när hon på kvällen ringde sonen, som bor i Oregon, jämförde hon den starka känslan då hon delade ut brödet vid nattvarden, med ögonblicket då han föddes.
-När jag gav ut nattvarden var det som att bli mor igen, säger hon.

Åren utomlands
Det blev många år utomlands. Först i Norge och sedan 20 år i New York med ständigt pendlande till Sverige.
-Jag känner mig genomlycklig att ha kommit hem nu, säger Gunilla och nämner om den dikt av Margareta Ekström som fanns i en bok hon fick av en god vän vid prästvigningen.
Det låter så här: Livet är ingen skola, Döden är ingen examen, Spring ut, Det är rast.
För Gunilla känns det som rast nu, när hon kommit hem. Hon vill springa ut i församlingen och ha en rast som betyder att hon kan få vara i församlingsbornas närhet. Hon vill träffa dem i vardagssitutioner i livets alla skeden, sitta vid deras köksbord.
-Jag önskar att folk hittar hem till sin kyrka, säger hon. Ledsen eller glad kan man slinka in i kyrkan, sitta en stund. I kyrkan får man både le och gråta. Och man får sitta i tystnad. För tystnad är viktigt. Men det är musik också. Jag känner det starkt bland annat i gudstjänsten.
Gunilla vill vara folkets präst.

Djupare jag
-Människor måste få hitta sitt djupare jag, säger hon. Vi måste få vara som vi är. Kanske kan det bli miniretreat, avslappnad atmosfär i Dalhem för sökande, tyngda eller stressade människor.
Nu har rasten börjat för Gunilla - inte en rast att vila upp sig på utan en rast då hon vill lära känna nya människor som en folkets präst.

Ny präst känner sig hemma på ön

Redan som 18-19-åring kände Gunilla Bradshaw kallelsen att bli präst. Nu, nästan 40 år senare, har hon prästvigts.