Ny behandling hjälper tjejer som skadar sig själva

Somliga människor far fram i livet som ångvältar, märker inte att de kör över andra, kanske inte ens ser dem.
Andra noterar varenda gest och minspel i sin omgivning och tolkar allt utifrån sig själva. "Det är mitt fel att hon är arg, det är för att jag är så besvärlig som han ser så sur ut".
Ett gemensamt drag för människor med borderline personlighetsstörning med självskadehandlingar, är att de är extra känsliga och sårbara. Man vill inte märkas och inte ta plats och lider av ständig ångest. Vilket inte är så konstigt om man tycker att vardagliga saker som att gå och handla är en oöverstiglig handling.
Att gå och handla mat är också följdriktigt en av övningarna som Gotlands första grupp i DBT, dialektisk beteendeterapi, fått jobba med. Det låter inte ens som en övning för många, men att gå till charkdisken och be om ett halvt kilo köttfärs är en pärs för den som inte vill vara besvärlig. "Det ligger ju färdigförpackad färs i disken, låt vara att de väger 750 gram, jag kan ju ta den istället så slipper jag besvära personalen".

Gruppbehandling
Ingenting avslöjar de fyra unga kvinnorna som träffar GT för att berätta om sin gruppbehandling. Hade det inte varit för de djupa och många ärren på armarna hade man inte sett att det var något konstigt med dem. Två av dem har inga synliga ärr men man kan skada sig själv på många sätt. Det behöver inte synas utanpå.
Hur man gör när man skär eller bränner sig själv är det dock förbjudet att prata om i gruppen. Det kan ge tips åt de andra och sådana berättelser triggar igång de egna tankarna.
- Det gör inte ont, förklarar en av de fyra tjejerna på frågan hur man hanterar smärtan.
- Gör det ont vet jag att jag mår för bra.
Att skada sig själv har inte syftet att framkalla smärta. Att skära sig i armen är istället ett sätt att få tillbaka kontrollen, komma tillbaka till verkligheten. Till här och nu.

Ett sätt att fly
- För mig är det självmordsförsök varje gång, förklarar en av tjejerna. Ett sätt att fly när det blir för svart. Antingen blir det bättre av att jag skär mig eller också dör jag, det finns ingen annan utväg.
- När allt är svart och man inte ser någon väg ut är det en enorm lindring att skära sig så att man fokuserar på något konkret. Men det går över sen när man får lida för konsekvenserna vilket leder till ännu mer ångest, man kommer inte loss ur den onda cirkeln, det måste komma någon utifrån och sätta stopp, säger en annan.
Anmärkningsvärt nog är det också kärnan i behandlingen, nämligen att vara medvetet närvarande i varje stund. Inte förtränga känslor men heller inte låta dem styra hela sitt agerande.
- Känslor kommer och går, man ÄR inte sina känslor och behöver inte alltid följa dem, förklarar Gertrud Karlsson en av sjuksköterskorna med speciella psykiatriutbildning som leder gruppen.
Istället gäller det att låta känslor och förnuft komma i balans, att lära sig vad känslorna står för och hur man kan förändra sitt känslotillstånd. Att det inte är farligt att känna sorg, ensamhet eller tomhet.

Medveten närvaro
Varje möte börjar med en stunds övning i medveten närvaro. Man landar tillsammans i nuet, till exempel genom andningsövningar. Själva behandlingen har delar av kognitiv- och "vanlig" beteendeterapi, men man har lagt till ett acceptansbegrepp. Man måste börja med att acceptera situationen för att kunna förändra den.
- Förut trodde jag att alla skar sig själva. Några sår på en hand eller arm hos någon trodde jag självklart berodde på att personen skurit sig själv, berättar en av tjejerna som trots att hon trodde att hennes eget beteende var helt normalt, aldrig pratade med någon om det.

Skamfyllt
- Det är för skamfyllt. När man läggs in för vård efter att ha skurit sig har man ju misslyckats, förklarar en annan.
För gränsen är hårfin. Det kommer till en gräns där man inser att om man fortsätter så kommer man att dö. Men slutar man så förlorar man det enda verktyget man har att hålla sig kvar i verkligheten. Att då få en diagnos och behandling, är en absolut nödvändighet.
Att vara medvetet närvarande, att hantera relationer, att reglera sina känslor och att stå ut när det är svårt. Dessa fyra byggstenar får patienterna verktyg att klara.
- För mig har den här behandlingen lett till att jag fått lära mig hur man lever ett normalt liv, konstaterar en av tjejerna som i början satt med armarna i kors och var jävligt skeptisk till precis allting.

Framgång
Långsiktigheten, tryggheten i gruppen och tillgång till hjälp när det blir för svårt, är nycklarna till framgång. De praktiska övningarna har gett tjejerna verktygen att hantera verkligheten, utan att känna sig ständigt misslyckade och därför skyldiga att straffas.
De fyra tjejerna berättar att de mått dåligt sen de var små men gemensamt är att de började skada sig själva först i tonåren. Och det tar tid att komma igenom de murar och försvar som de byggt under under större delen av sina liv. För att skydda sig själva och för att få vara i fred.
- Går man i vanlig terapi ska man berätta om hur man mår i dag, i går, för ett år sedan och när man föddes på 45 minuter, det funkar ju inte, konstaterar en av de två tjejer som nu är färdiga med den ettåriga behandlingen i grupp och som nu ska gå vidare för egen maskin.

Humor i gruppen
Det är mycket humor i gruppen, man vågar skämta med varandra och om det som är svårt. Mycket tack vare sjuksköterskan Ann-Christine Hellström, också specialutbildad i psykiatri. Gruppdynamiken är en viktig del i pedagogiken.

Kämpat mycket
- Tidigare kände personalen på psykiatriska kliniken en stor hopplöshet inför den här patientgruppen. Vad ska vi göra? sa man och lösningen blev ofta antingen eller, antingen högintensiv tillsyn och inläggning på avdelning, eller också lät man dem gå för att man inte kunde hjälpa dem. Vi har kämpat mycket för det här men så blev det bra också. Det har varit en ynnest att få vara med på de här tjejernas resa, konstaterar Ann-Christine Hellström.