Nu ser han fram emot ljuset och våren

Han blir 68 år i höst och sedan han fyllde 65 har han trappat ned och arbetat halvtid.
-Det känns bra att sluta nu, innan man blir darrig eller glömsk, säger han med ett leende.
Huset på Lönnvägen i Visby är fyllt av blommor och presenter efter förra helgens avtackningar och firande. Och kungspudeln Ruffa ser fram emot fler och längre promenader med husse.
Karl-Henrik Fridblom kom första gången till Visby lasarett 1969, som vikarie.
-Jag arbetade som narkosläkare på Karolinska universitetssjukhuset men kände att det där med akademiska avhandlingar och pappersarbete inte var något för mig. Jag ville ägna mig åt praktisk sjukvård, berättar han.
Därför tog han båten och seglade runt och vikarierade på sjukhus vid kusten. Efter besök i Västervik blev det Visby.
-Och jag kände att det är här man ska vara.
Men det dröjde till 1972 innan han flyttade till Gotland. Chefläkaren på Visby lasarett, Bertil Bernéus hade ringt och uppmanat honom att söka en ledig tjänst som biträdande överläkare på anestesiavdelningen. Han sökte och fick den och började i september samma år.

Smärtlindring
Han tog initiativet till att erbjuda alla kvinnor som skulle föda barn möjligheten att få smärtlindring med hjälp av så kallad epiduralbedövning. Han fick sjukvårdsstyrelsens godkännande att utbilda barnmorskorna så att de kunde fylla på bedövningsmedel i den tunna slang som sätts i epiduralrummet i ryggen.
-Det var 1974 och vi var bland de första förlossningsavdelningar som erbjöd detta.
Karl-Henrik Fridblom startade också den smärtgrupp som finns på lasarettet.
-Jag blev heligt förbannad när en osäker jourläkare hade remitterat en svårt sjuk speedwayförare med grava smärtor till psykiatrin för avvänjning av smärtstillande. Jag samlade läkare på olika kliniker och vi formaliserade rutinerna så att dessa patienter kunde remitteras till smärtgruppen för att få individuella behandlingsplaner och den smärtlindring de behövde.
Människor med svåra smärtor har ingen intresseorganisation som för deras talan. Men hur sjuk man än är, om värken är tillfällig eller om man är i livets slutskede spelar ingen roll, menar Karl-Henrik Fridblom. Kan man lindra smärtan så ska man göra det.
När Gotland efter mycket jobb fick en ambulanshelikopter var Karl-Henrik Fridblom en av frontfigurerna.
-Redan 1972 hade vi ett samarbete med försvarets vertolhelikopter. De hjälpte oss med transporter till fastlandet och jag hjälpte till vid deras sjöräddningsuppdrag. Det blev ett par hundra gånger.
Så blev Karl-Henrik Fridblom ambulans-överläkare 1976. Räddningschefen Jan Bejrum var intresserad av en helikopter, han behövde snabbt kunna förflytta dykare och annan personal för att klara sin verksamhet. Och sjukvården behövde kunna transportera patienter mellan Gotland och fastlandet. Samtidigt fick försvaret svårare att binda upp sin helikopter för sådana uppdrag.

Helikoptern här för att stanna
-Vi hyrde en helikopter och testade tre månader. Det var 1987. Utvärderingen visade att vi transporterat 68 patienter under den tiden och med säkerhet räddat livet på tre människor. Så helikoptern var här för att stanna.
1989/1990 bildades en stiftelse och sedan ett bolag för ambulanshelikoptern. Och 1992 köptes den första helikoptern in. I dag finns varken Karl-Henrik Fridblom eller Jan Bejrum med i helikopterbolaget.
-Men nu gör helikoptern 365 flygningar om året. Och helikopterplattan vid lasarettet har döpts till Fridlanda, efter mig. Det är roligt, säger Karl-Henrik Fridblom.
Med undantag för tjänstledigheter för att arbeta i Saudiarabien, Holland, Italien, Norge och på Cypern har han varit den gotländska sjukvården trogen i drygt 35 år.
-Visst har förutsättningarna förändrats. När jag började fanns det pengar i sjukvården och focus låg på patienterna. I dag räcker pengarna inte till och focus ligger på budgeten. Det har lett till långdragna, krångliga procedurer när man vill införa något nytt.
-Vi ska fortfarande hålla hög kvalitet, men det kan vara knepigt ibland. Speciellt när det gäller fortbildning. Förr fick vi åka på läkemedelsföretagens och sjukvårdsutrustningens leverantörers träffar för att träffa experter och ta del av det nya. Jag kan förstå det etiska dilemmat, men sedan ansvaret för fortbildning helt las på hälso- och sjukvården så har utbildningen nästan försvunnit. Det gör att kvaliteten sänks, eftersom vi inte får hänga med och vara uppdaterade på senaste utvecklingen.

Möjlighet att påverka
Karl-Henrik Fridblom är glad att ha fått vara med i en tid då han haft möjlighet att påverka. Påverka hoppades han även kunna göra när han engagerade sig politiskt för moderaterna, både i kommunpolitiken och inom kyrkan.
-I kommunfullmäktige kan man inte påverka något särskilt insåg jag. Då krävs det nog att man sitter i kommunstyrelsens arbetsutskott.
Inom kyrkan gick det bättre. 1986 tog han initiativet till kyrkans förskola i Visby, och sedan var han med och startade krisgruppen som började inom kyrkan men som nu täcker hela det gotländska samhället.
Några nya engagemang har han inte på gång nu när han blir pensionär. Han ser fram emot ljuset och våren. Då väntar trädgården och båten. Och mer tid med familjen och goda vänner.
-Och så söver jag lite på en privat klinik i Stockholm ibland. Det tänker jag fortsätta med.