NS på turné

Egentligen var det tänkt att den gångna helgen skulle ha blivit en hejdundrande fest för svenska manskörer. Platsen var bestämd sedan länge, lokaler och aktiviteter hade ordnats, allt var redo för invasion, men det märkliga inträffade att bara två hela körer anmälde sig, Sångsällskapet NS i Visby och Sångföreningen Mannhem i Karlstad - med ströröster i övrigt summa 150 sångare.
Den stora sångfesten kom av sig och ställdes in, men de två körerna hade varandra ovetande samma envetna inställning - vi far i alla fall och gör en minifest. Christel Lunderqvist på Körcentrum Syd uppfattade tendensen, och efter en räcka kontakter mellan projektledare och körer kunde med hjälp av Sveriges Körförbund säcken sys ihop, och konsertresan till Malmö var ett faktum.
Flyg till Ängelholm på fredagen, och buss till Malmö. Med en extra sväng rundade vi Turning Torso. På fredagskvällen kände de båda körerna varandra på pulsen i en livfull sångarsittning på Siriusorden. De båda dirigenterna upptäckte mycket snart att sittningsrepertoarerna var identiska, och ledde sina körer i en grandios kavalkad bords- och dryckesvisor, där inget blev glömt.
Lördag långa stränga repetitioner, och fram på eftermiddagen konsert i Caroli kyrka, en väldig rundkyrka från slutet av 1800-talet med grönärgat koppartak som landmärke, en suveränt hög och luftig träinredd lokal, som flitigt används för konserter. Klokt, akustiken är utmärkt.

Känsligt och vackert
Mannhem inledde med ett dussin av våra mest älskade pärlor från klassisk manskör. De drygt 50 värmlänningarna under dirigenten Erik Rynefors sjöng hela konserten utantill, en prestation i sig, dessutom känsligt och vackert. Särskilt njutbar var Wikanders Kung Liljekonvalje.
NS representerade något nytt och annorlunda, med riktning framåt, under sin dirigent Ragnar Håkanson. Samma program som på vårkonserten i Visby i början av maj - några representativa låtar från Finland, Estland och Ryssland, och sen ett rivigt och medryckande program med dansbandsorkester och musikallåtar i Bernt Eklunds raffinerade arrangemang, oblygt men urtjusigt publikfrieri. Det är omöjligt att i sammanhanget inte nämna Mamma Mia, som rev ner glädjetjut.
Konsertens avslutades med några manskörspärlor för båda körerna tillsammans, den sista Vila vid denna källa, som båda körerna behandlar på samma vis, tvärtemot traditionen - långsamt, eftersinnande, som ett inåtvänt nynnande över livet.
Söndagen innebar en evighetslång väntan för den som inte for till Köpenhamn och Tivoli, men sen var resan definitivt till ände, och vi kunde lägga ännu en storslagen konsertturné till våra numera tämligen många.