En grupp med sex personer står tätt intill varandra på en 400 miljoner år gammal havsbotten.
Här vänjer sig ögonen aldrig vid mörkret och fukten tränger sig sakta in i vadarbyxor och overaller. Ljuset från ficklamporna hjälper föga och i sakta mak börjar vandringen genom Lummelundagrottan.
- Här ska vi göra precis tvärtom mot vad vi lärt oss, säger Isak Bendelin, en av guiderna. Vi ska böja på ryggen i stället för på knäna.
Deltagarna har tidigare presenterats för varandra och ska nu spendera tre timmar ihop, drygt 15 meter under jord.
Outforskade grottor
Lummelundagrottan upptäcktes 1948 av tre skolpojkar. I dag är 4,2 kilometer av sifoner, gångar och skrymslen utforskade, men troligtvis finns lika mycket till. Dagens äventyrare ska nu knata 500 meter in i grottan med radarparet Isak Bendelin och Mattis Wahlby i täten. Det är tredje säsongen de guidar och de känner grottan väl.
Det snackas inte mycket inom gruppen. All fokus läggs på att hålla kolla på fötterna, huvudet och var de sätter händerna. I några passager sträcker sig vattennivån över bröstkorgen och doften av fuktig lera är konstant. När alla med hjälp av armbågar och knän kravlar sig fram genom krypgången hörs pust och stön. Som smalast är krypgången cirka 40 centimeter hög.
- Det är inget tvång. Ni kan välja en annan väg, säger Mattis Wahlby.
Läskigt ibland
Efter grottäventyret säger Halmstadbon Magnus Pettersson att det var den obehagligaste biten. Han är inte förtjust i trånga utrymmen, men tyckte ändå att det kändes säkert tack vare guiderna.
På några ställen sitter små glasbitar fastlimmade på takväggen. Om berget rör sig och det finns risk för ras spricker glaset. En av glasbitarna är sprucken men guiderna försäkrar att det inte är någon fara.
- Som ni ser sitter den spruckna glasbiten på höger sida av gången. Det är helt lugnt att gå på vänster sida, säger Isak Bendelin och pekar mot den cirka tre meter breda gången. Guiderna säger att säkerheten är det viktigaste under jord.
Efteråt är det leriga, blöta och trötta gänget eniga: Det var en väldigt häftig upplevelse men det är också skönt att vara tillbaka ute i solskenet och den friska luften.
Gotländskan Malin Östervall tyckte bäst om passagen då alla ombads släcka sina lampor och krypa i mörker.
- Närkontakten med gruppen när det var helt bäcksvart var mäktig. Det var också kul att testa sin egen förmåga och se hur mycket man klarar där i vattnet i alla skrymslen, säger hon.
- Det var ju inte direkt den där vanliga turistfällan att man åker dit, käkar en glass och sen åker hem, säger Magnus Pettersson.