"När traktorerna kom strömmade folk till församlingen"
Anders Wernberg är Sveriges äldsta präst. Nästa vecka fyller han 100 år.
På senare år har minnet börjat svikta, tycker Anders Wernberg, men även om det faller bort något här och där, så har Anders en rik källa av minnen att ösa ur. Minnen från ett helt sekel faktiskt, för 100 år är vad han fyller och firar med ett öppet hus den 30 december.
Anders Wernberg minns första världskrigets köer och kuponger, barndomen i järnvägsknuten Nässjö, där hans pappa arbetade som lokförare, studentlivet i 30-talets Uppsala och första mötet där i studentvimlet med Elli från Fårö, som skulle bli hans livskamrat.
Han minns prästvigningen i Växjö -35, sina första tjänster runt om i Småland och hur han kunde cykla genom hela Småland för att komma till Elli som arbetade som lärarinna uppe i Valdemarsvik.
Och så minns han den där septemberdagen 1939, när han fick veta att han blivit vald till kyrkoherde i Othems församling på Gotland.
Elli satt i bilen när Anders fick telefonsamtalet. De var på väg till BB och senare samma dag skulle deras första son Staffan födas.
- Ja, tänk vilka minnen man har, säger Anders.
I Othem bodde prästparet Anders och Elli Wernberg i mer än 30 år. Det var en intensiv tid. Slite var ett krävande pastorat med stor inflyttning.
När traktorerna kom
- När traktorerna introducerades i lantbruket blev det många bonddrängar över som flyttade till Slite. Det strömmade in folk till församlingen och jag, som skötte folkbokföringen, jag skrev och skrev och skrev, säger Anders och skrattar.
Anders Wernberg var också i Slite under de år på 40-talet när baltflyktingarna kom. De allra första flyktingarna som Anders träffade var tre tyska män som hade flytt från striderna i Baltikum och landat med sitt flygplan på idrottsplatsen. Anders hjälpte männen att bära vapen och ammunition till prästgården. När den svenska militären klev in med vapen i hand för att gripa tyskarna satt de runt kaffebordet och åt frukost.
Ett par år senare fick Anders och Elli höra av tyskarna igen. Då hade de kommit hem till Tyskland efter att ha suttit internerade i Sibirien.
Baltiska flyktingar passerade också prästgården i Othem på sin väg mot ett nytt liv i väst. Här brukade de få något att äta innan de reste vidare till läger på fastlandet.
- Några av dem kom tillbaka till Slite och jag minns hur de talade om den framtid när Baltikum skulle bli fritt igen. "Aldrig", tänkte vi, för ryssarna var ju så starka. Men nu vet vi att de fick rätt och att vi hade fel, konstaterar Anders Wernberg.
Han har minnen och han har perspektiv, men nu har han inte längre någon som han kan dela de gamla minnena med. De gamla vännerna är borta sedan länge och den ensamheten är en av de svårigheter som följer med åldrandet, berättar Anders.
Hänger med
Men han håller sig också uppdaterad om vad som händer i dag. Han lämnar numera sällan Åkermanska, där han har bott i drygt tio år, men han läser tidningar och ser på tv och han promenerar gärna runt på äldreboendet och umgås med de som bor här och med personalen. Och bjuds det på någon programpunkt så är Anders med: På måndagar spelas det priffe och fem kort, och på torsdagar, när damerna träffas och syr, brukar Anders ansluta till kaffet. Boule tycker han också om och när det är gudstjänst på Åkermanska, då är Anders Wernberg alltid med.
- Annars kommer jag inte till kyrkan längre. Jag har min gudstjänst här hemma i stället.
Förankrad nära Gud
På bordet ligger psalmboken och den plockar han fram varje morgon och kväll när han har sina andakter. Aftonpsalmer tycker han om, berättar han och läser versen av "Så går en dag ifrån vår tid".
"Men du förbliver den du var, O Herre, full av nåd, Och våra nätter, våra dar Du tecknat i ditt råd".
- Det är fina ord som betyder mycket för mig. De förankrar mig i Guds närhet och ger mig trygghet. Det är tråkigt att man i dag har kommit ifrån vanorna med att be aftonbön, för jag tror att folk skulle känna sig tryggare om de hade ett rikare religiöst liv.
Nu drar det ihop sig till 100-årsdagen och den dagen ser Anders Wernberg verkligen fram emot. Han tycker att det ska bli högtidligt att få uppleva denna dag tillsammans med alla sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn.
Men vad sjunger man på en 100-årsdag? Kan man verkligen sjunga "Ja må du leva uti hundrade år"?
- Jaa. Den sången ska man nog ta ändå, säger Anders Wernberg och skrattar gott.
Så jobbar vi med nyheter