Jag heter Johanna och jag är 12 år. Min syster heter Anna och hon är väldigt jobbig. Vi bråkar alltid om vem som har bäst saker. Vi bor i Visby. Vår pappa är så himla rik så vi får allt som vi vill ha. Han säljer tjära och kalk. Tjära kan man ha på hus för det är regntätt. Kalk använder man att bygga hus med.
Vi bor i ett litet trähus på Adelsgatan. Vi har vänner som bor på S:t Hansgatan.
Nu ska vi äta frukost, det blir gröt och mjölk.
En dag vaknade vi av att pappa var lite konstig. Han sa att vi skulle få ett paket. Det var en konstig stämning. Pappa sa:
– Ni ska få varsin klänning av mig.
– Tack, sa jag.
– Johanna ska få en vit klänning, och Anna ska få en röd klänning, sa pappa.
– Min klänning är mycket finare än din, sa jag.
– Nej, det är min, sa Anna.
– Men nu får ni sluta bråka, sa pappa.
Så brukar det vara hela tiden. Pappa tycker det är jobbigt när vi bråkar. Han vill verkligen att vi ska sluta bråka. Nu är det dags att äta lunch. Eftersom att pappa är så himla rik får vi kött och kålrotsmos.
Och nu är det söndag så vi ska gå till S:ta Maria. Kyrkan ligger på Norrakyrkogatan. När vi kommer hem är pappa sådär konstig. Det är kul när han är konstig för då får man alltid någon present.
– Ni ska få varsin häst idag, sa pappa.
– Tack så himla mycket, sa Anna.
Jag får en brun häst och Anna får en vit häst.
– Du har en ful häst, sa jag.
– Det är din häst som är ful, sa Anna.
Efter en tid dör pappa. Så vi får ärva pappas pengar. Vi gråter i flera månader.
– Jag kommer aldrig glömma pappa, sa jag.
– Jag vill upp i himmelen när jag dör, inte ner i helvetet, sa jag.
– Jag med, sa Anna med en sur röst.
– Ska vi göra något bra så vi får komma till himlen, sa Anna.
– Vilken bra idé, sa jag.
– Vad ska vi göra så att gud blir glad, sa jag?
– Vi kan bygga två kyrkor, sa Anna.
– Ja vilken bra idé! ropade jag.
– Jag bygger min kyrka på Drottensgatan, sa jag.
– Jag med, fast på andra sidan gatan, sa Anna.
– Min kyrka ska heta Drotten, sa jag.
– Min kyrka ska heta S:t Lars, sa Anna.
Vi går på kullersten över Visby till en klippa för att hämta sten till vår kyrka. Det är långt så det tar en timme fram och tillbaka. Nu börjar det bli mörkt och det är lite läskigt.
– Det är bara fem minuter kvar tills vi är hemma, sa Anna.
– Okej, sa jag.
Det är femtio personer som hjälper till med en kyrka och femtio personer som hjälper till med den andra. Efter tre år är jag och Anna 15 år. Vi är inte ens halvvägs!
– Jag tror att det tar tio år tills vi är klara, sa jag.
– Det tror jag med, sa Anna.
Vi bygger och bygger och tiden går. Tills slut är vi klara med kyrkorna. Jag och Anna är nu 25 år. Det här sprider sig i hela Visby. Så typ alla vet vilka vi är. Till och med biskopen vet vilka vi är.
Nu är vi i kyrkan och ska gå hem. Jag och Anna går olika vägar för jag vill inte gå med jobbiga Anna. Nästa morgon går vi direkt till vår kyrka. Men när vi kommer dit är biskopen där.
– Vill man till himlen räcker det inte med att bygga en kyrka, sa han.
– Varför då? Gud blir väl glad om man bygger en kyrka? sa jag.
– Nej, Gud vill att man ska vara en snäll människa, sa han. Därför får man inte bråka.
– Men vad ska vi göra så att vi får åka till himlen? sa jag.
– Kanske säga förlåt, sa han.
– Måste man verkligen säga förlåt, sa Anna surt.
– Ja, sa han.
– Förlåt för allt jag sagt och gjort mot dig dessa år och jag lovar att jag aldrig ska aldrig vara dum mot dig mer, sa jag.
– Förlåt, jag har verkligen varit dum mot dig, och jag lovar att jag aldrig ska aldrig vara dum mer, sa Anna.
– Så får vi komma till himlen nu? sa Anna.
– Kanske om ni verkligen gör det ni lovat, sa Biskopen.
– Vilken kyrka ska vi gå i på söndagar, sa Anna.
– Vi kan gå varannan söndag i min kyrka, och varannan söndag i din kyrka, sa jag.
– Ja, vilken bra idé, jag önskade att det var jag som kom på det, sa Anna.
– Okej, sa jag.
Det är söndag och dags att gå till kyrkan.
– Vilken kyrka ska vi gå till först?, sa Anna.
– Vi kan gå till din först, sa jag. Idag går vi tillsammans till kyrkorna.
– Vist är det är mysigt att vara i kyrkorna vi har byggt, sa jag.
– Ja det är det, söndagar är min favoritdag i veckan, sa Anna.
– Min med, sa jag.
När vi går hem och tittar vi på stjärnorna på Strandgatan. Vi gick en omväg hem för vi gillar att titta på stjärnorna där.
Åren gick och nu har vi precis kommit till himlen!