Något så ovanligt som en trovärdig skräckroman om svenska zombier...
John Ajvide Lindqvist
Ordfront
"Stockholm, 13 augusti 2002.
Efter en långvarig värmebölja svävar ett elektriskt fält över staden. Lampor kan inte släckas, maskiner kan inte stängas av. Utbrottet når sin kulmen i en kollektiv huvudvärk och kaos hotar.
Plötsligt är det över. Men något har hänt."
Kan man skriva en trovärdig roman om svenska zombier?
Det finns ett enda undantag, som gör att svaret måste bli "ja" - och ett rungande sådant!
John Ajvide Lindqvist gör det igen. Succé.
Efter den fullkomligt lysande debutromanen Låt den rätte komma in (2005), har han ännu en gång lyckats fånga det svenska samhället och alla dess vanliga men ändå fängslande invånare, och vävt in det i ett kletigt, gastkramande - och mycket trovärdigt! - nät av skräck.
Förut vampyrer, nu zombier.
Våra förut levande, som en gång för alla och till synes oåterkalleligt har dött och lämnat oss - i saknad eller lättnad - kommer tillbaka.
De står, går och andas - men är tomma inuti.
De är levande döda och de är här och nu, knackandes på det forna hemmets dörr.
Hur hanterar man det? Hur reagerar man, som enskild individ och som samhälle? Viktiga moraliska och praktiska beslut måste fattas - helt utan tidigare praxis - av var och en och av landets ledning.
Någon rädsla inför själva zombierna behöver man egentligen inte känna, för de tycks inte vilja oss något ont. De vill inte äta eller döda oss, som i alla stereotypa skräckfilmer.
Det känns skönt, tycker jag, att författaren inte hemfaller till dylika klichéer.
Det är därför han lyckas.
Igen.
Rädsla kan föda hat. Hat kan föda död. Men vad händer när död möter död?
Så jobbar vi med nyheter