"My life for a song"
Tung båt gled iväg i den tidiga januarimorgonens snålblåst och land försvann alltmer i fjärran. Där vilade ön kvar. Lätta snöflingor dansade över den sovande staden, tycktes svepa in den i skimrande, vitt linne
Vid nöidleage ljuadar schjuo korte u ein lååång signaal
Tänk om något oväntat skulle Båten var väldig och verkade trygg, men började redan gunga ordentligt mot de fradgande vågorna. Jag vacklade sju korta rader av stolar framåt och en lång fönsterrad framme i fören lämnade sikten fri mot det fräsande havet. Var det bara jag som var passagerare idag - alla stolar runtom gapade tomma, kyliga och det hela kändes lite övergivet
Ta på varme kleadar, träe flyytväasten yvar huovudet u dra åat rrämmen, manade högtalarrösten på sjungande gotländska.
Jag sjönk ner i ett mörkt hörn tacksam över min varma julklapp - den långa, vackra tröjan från Yllet.
Ta inte med bagage vid nödläge
Skönt, jag hade packat lätt - bara några av mina bästa sånger, ett förslag till en ny CD, som jag skulle visa upp på musikförlaget. Föresten kunde jag nog sångerna utantill, så skulle något farligt hända, bleve det i så fall a capella och utan noter på vägen ner i djupet. Fartyget krängde och skramlade vilt nu och den mörknande himlen utanför fönstren lovade mer storm och snö
Använd inte hiss vid nöd
Nej, när den verkliga nöden skulle komma, skulle jag hissna då? Skulle jag slungas djupt ner i vågornas dunkel eller skulle jag hamna skeppsbruten på den ljusa stranden, där Herren Gud väntade mej med öppen famn?
This is captain speaking:
Jag tänkte väl det - trygg röst som lotsar skeppet sakta, men säkert.
Varför sitter jag här och jagar upp mej
Ett par av motorerna är ur funktion, så tyvärr kan vi bara gå med betydligt mindre knop. Vi blir försenade. Hoppas ni alla har överseende!
Jag såg över mitt tålamod - något borde väl ändå världens mest tålmodiga släkte - gotlänningarna - lärt mej. Skulle det nu inte passa med en frukostbricka, jag hade ju bara baxat i mej en liten macka redan vid halv-5-tiden på morgonkulan? Färgglad skärm frestade med "genuin, välhumlad Wisby-öl" till en grekisk sallad och ett frasigt wienerbröd till kaffetåren. Men nu vräkte och riste båten ännu mer och jag såg mej ängsligt omkring efter ett livstecken. Grå gestalt skymtade långt borta i aktern och verkade styra raskt mot kiosken och hyrbara- bärbaravalfria DVD:n. Jag började må lite illa och nu ångrade jag djupt att jag gett mej iväg just denna dag. Men den stränge, beslutsamme chefen Jacob Boëthius på Proprius förlag hade bestämt det så och då visste jag att jag hade att lyda. Minns väl hur det var, när han en gång gav ut min allra första LP, den gotländska folkviseskivan "Kom liljor och akvileja".
Vad hade inte han betytt för mej då jag var mycket ung, osäker och helt okänd sångerska? Ovärderligt kändes det och nu skulle jag äntligen få möjlighet att tacka honom något! Jag hade inte sett honom på mycket länge, men nu ville han ta del av mina vackraste sånger igen - nu när jag sjöng som bäst
"Är det inte Kristina?" - hörde jag plötsligt en röst alldeles nära och ryckte till för jag hade nog slumrat till lite - "Det här är Anna - minns du mej - jag var din sångelev på musikskolan i Visby som liten flicka!"
"Näämen lilllla Annna!" utbrast jag, för nog mindes jag
Hon satte sej i stolen bredvid. Vi skrattade, sjöng och mindes sångerna vi övat en gång. 14 år tror jag visst att Anna var då för längese´n - en späd liten älva med långt, brunt hår och en säreget melodisk, uttrycksfull stämma, som sjöng om Nils Ferlins drömmar från liljekonvaljeår, "Skymning rår över skogar och vatten" eller "All my trials soon be over". - "Du blir bestämt sångerska!" minns jag att jag tipsat henne då. Men hon skulle bli läkare istället hade hon kallt och genomtänkt konstaterat. Hur blev det då? "Jag blev sjuksköterska, mamma till tre barn och deckar-författarinna."berättade hon. Men sångerna hade hon burit med sej jämt. De hade gett henne mycket mod och styrka: "Föresten börjar jag varje ny bok med en sång, en Ferlindikt", gestikulerade hon ivrigt, som om hon velat tämja mörka makter: "Nu är jag på väg till mitt förlag med en ny, rafflande deckare. Vart ska du själv?" - "Konstigt, jag ska också till ett förlag, men med sånger - kanske till en ny CD."- "Vad handlar de om då?" - "Jo, t.ex. om hur underbart ett träd kan vara för mej, hur många minnen det antagligen bär på i sin krona av spelande löv och fåglalåt".
Tiden hade bara rusat iväg nu. Den starkt försenade båten närmade sig Nynäshamns klippa med sin högvälborna mobiltelefon till kyrka, som verkade rikta sig till mottagarsäker hemsida. "Kan vi inte ses och sjunga om träden en dag?" frågade Anna när båtbussen stannat i kungliga huvudstaden och så försvann hon i snödiset bort mot alla de rusande, tutande bilarna och de jul-tömda varuhusen med sina ensliga rea- på reavaror
Personaalen viisar veagen
Ängslan att möta den stränge förlagschefen efter alla flyende år var med ens som bortblåst. Sångerna i väskan kändes fjäderlätta och extra viktiga. Farbror Jacob tog emot precis så som jag mindes honom - så höviskt vänlig, hjärtligt värdig, välvilligt ömsint: "Jag ska se till att den här musiken ska kunna få blomma ordentligt! Vi hörs snart igen!" log han och hälsade: "Far väl!"
Hemma på ön väntade jag otåligt, men "snart igen" från honom bara dröjde. Kort därpå var farbror Jacob borta, vilade vissnad i jordens famn under den kalla snön på kyrkogården
Är han Hemma nu hos Gud? Sjunger han de nya, himmelska sångerna?
Himlens dragningskraft är väl för alla tider starkare än jordens?
Men på den farofyllda resan till Landet bortom är det som om tonerna och sångerna vill bära oss, vara trofasta vänner. De är som starka, säkra segel på bräcklig båt, som ljusa fyrar i mörka natten, som koltrastens flöjt innan gryningen
Så jobbar vi med nyheter