I dag ska vi titta lite närmare på kulturen. Åh, säger ni, det som är så svårt, vi vill inte, vädjar ni med era små tunna arbetarläppar.
Ingen har väl satt fingret på kulturarrogansen som Felix Herngren med sin karaktär Dan Bäckman och även som glad kulturkonsument kan Kulturen och dess utövare, vara lite knepig ibland.
Bland mina första journalistiska uppdrag var att göra en intervju med skådespelaren Benny Haag, känd från 80-tals-tv-serien "Xerxes". Vi träffades på Gunnarssons specialkonditori på Götgatan i Stockholm och under en lång intervju avhandlade vi det mesta kring hans person och karriär. Jag åkte sedan tillbaka till redaktionen och skrev texten, som skulle publiceras några dagar senare.
Det här var under min praktikperiod så ambitionsnivån var, minst sagt, hög. Men min höga ambition räckte inte långt. Då min rättframme och opedagogiska handledare hade läst texten sa han bara:
- Ja, Vilda, nöjesjournalistik blir lätt så banal. Du skrapar bara på ytan, det här måste du skriva om.
En sågning man minns bra mycket längre än den långa natt jag satt och skrev om artikeln.
När jag senare, vid ett lite festligare tillfälle, tog upp händelsen med min handledare, svarade han bara, utan den minsta antydan till ånger:
- Ja men blev det inte bättre då?
Det förstås.
När jag i veckan gjorde intervjun med Tobias Fröberg, som ju samarbetat med Peter Morén från Peter, Bjorn and John, mindes jag plötsligt en annan, mindre lyckad intervju. Som praktikant blev jag utskickad att göra en intervju med just Peter, Bjorn and John, långt innan var och varannan gick visslade på "Young folks". Trion var relativt okänd utanför indiekretsar, så även för mig då vi träffades i deras replokal vid Hornstull. Oinitierad, är ett ord som sammanfattar hela situationen och jag har inte vågat gå tillbaka och läsa vad jag skrev.
Det allra hårdaste kulturmötet gjorde jag dock som något mer erfaren journalist i Gotlands Allehandas tjänst. Fotografen skulle komma efter så jag åkte ensam ut för att träffa en konstnär inför dennes utställning. Men mötet med den väletablerade och internationellt erkända konstnären blev inte som jag tänkt mig. Den äldre, högresta mannen, i hästsvans och skinnbyxor, tittade ner på mig och sa:
- Och vad vet du om sånt här (läs konst)?
När det kommer till gubbar är de som hundar - man får aldrig visa sig rädd.
- En helt del tror jag, svarade jag morskt och när intervjun var slut hade jag en inbjudan till konstnären och hans hustrus privata ateljé.
Kulturen kan vara hård, svår och motvals, men det är bara upp i sadeln igen.