Mötet med Bergman

Året är 1960. April har, precis som april i år, varit nyckfull med sol och värme ena dagen och snö, blåst, regn och kyla den andra. Ingmar Bergman är färdig med manuset till nya filmen "Såsom i en spegel". Skådespelarna är också klara. Gunnar Björnstrand ska spela författaren David. Harriet Andersson och Lars Passgård ska gestalta Davids barn Karin och Minus. Max von Sydow är Karins man, läkaren Martin. Och eftersom filmen utspelar sig på en ö är inspelningsplatsen självklar. I alla fall i Bergmans huvud. Filmen ska spelas in på Orkneyöarna. - Idén fick jag efter att ha sett en dokumentärfilm om Orkneyöarna. Men SF var förtvivlade över att jag ville spela in där, det skulle kosta så fruktansvärt mycket pengar. De gjorde allt för att jag skulle låta bli. Jag fick till och med en helikopter till mitt förfogande för att kunna åka runt på svenska öar och leta efter lämpliga inspelningsplatser. Men jag hittade ingen plats som motsvarade mina förväntningar. Vad lockade på Orkneyöarna?
- Atmosfären. Jag hade ju skrivit en film som handlade om fyra människor och de bodde på en ö omgiven av hav. Jag var fascinerad av det. Hur fick du idén att åka till Fårö?
- Jag och producenten var ute på Filmstaden i Solna. Vi diskuterade inspelningsplats, och jag sa till honom att det blir nog Orkneyöarna i alla fall. En kille gick förbi och råkade höra vad vi pratade om. Han tog några steg till men vände sig i trappan och frågade mig: "Har du varit på Fårö"? "Nej, det har jag inte varit" svarade jag." Då sa han: "Åk dit och titta, för det kan vara det du söker". Sedan gick han vidare. "Okej", sa jag till producenten, "jag åker till Fårö och tittar". Jag tänkte att jag gör det, sen har jag gjort allting. Sen åker vi till Orkneyöarna. Men först åkte ni alltså till Fårö?
- Ja, en aprildag med snö, regn och storm flög vi över till Visby flygplats och där väntade en fruktansvärt rostig gammal taxi. Vi åkte upp till Fårösund och så småningom över sundet med den gamla färjan. Den stora, nya färjan har ju ingen köl utan fyra motorer i varje hörn som hjälper till att styra, men den här gamla färjan var mer som en liten båt. Vi gungade väldigt men kom i alla fall över. Vi körde en bit utefter vägen som ännu inte var asfalterad och svängde ner efter en väg som följde kustlinjen. Men du var alltså ganska skeptisk till Fårö från början?
- Tacka sjutton för det. Jag gjorde ju resan bara för att kunna säga sen att "nu åker vi till Orkneyöarna, nu håller jag inte på att åka runt längre. Jag har fan annat att göra än att åka och titta på svenska öar." Vad hände sedan under den här första Fårö-resan?
- Färden fortsatte med den här obeskrivliga taxin som jag tror var en gammal Volvo. Jag kommer ihåg att det låg en mattstump på golvet. Jag sa: "Tänk att det ligger en äkta matta här inne", då sa någon: "Lyft på den ska du få se". Jag gjorde det, och där vara bara ett stort rosthål. Det drog rätt friskt. Vi kom upp till raukarna vid Langhammars. Dels insåg jag att jag hittat en fantastisk inspelningsplats och dels så kände jag ännu mer där, i snön och blåsten, att den här ön var hemma för mig. I "Såsom i en spegel" skulle ett gammalt vrak spela en viktig roll. "Det finns ett sånt" sa chauffören. "Det är en rysk gammal trålare som gick på grund och flöt i land". Vi åkte dit, och där låg vraket någorlunda välbehållet men ändå rätt sönderslaget. Vid det här laget fanns det inga tvivel kvar längre. Filmen skulle spelas in på Fårö. Nästa film som spelades in på Fårö var "Persona", 1965. - Ja, och det var då jag bestämde mig för att bosätta mig på Fårö. Hur gick det till när du skulle bygga ditt hus?
- Dramaten skulle delvis ritas och byggas om och jag hade en arkitekt som hette Abrahamsson till hjälp. Han bodde förresten på södra Gotland då och då. Vi planerade, han ritade och jag pratade. Jag frågade om han kunde tänka sig att rita mitt hus på Fårö, om jag får tillstånd att bygga. Han sa "hemskt gärna, sätt dig ner och skriv en önskelista". Det gjorde jag. Det var som en normal iscensättning. Man sitter med sin scenograf och ritar. Vad hade du för tankar med huset?
- Att det skulle flyta ihop med naturen. Det var bådas huvudtanke. När vi var klara med planeringen gällde det att få alla dessa tillstånd. Det var från militären, naturskydd, djurskydd. En massa saker. Jag fick från början inte bygga nära stranden. Den dåvarande länsarkitekten avslog min förfrågan Han hette förresten Ingvar Bergmar, he he. Men vid det här laget hade jag spelat in "Såsom i en spegel" och "Persona" på ön, det hade gett uppmärksamhet. Fårö var då fortfarande en egen kommun tillsammans med Gotska Sandön, Bunge och Rute och de lokala kommungubbarna hade upptäckt att det här med att ha Bergman på Fårö som gjorde film, det ger ju kosing. Därför gjorde de en uppvaktning nere på länsstyrelsen i Visby och envisades med att jag skulle få tillstånd. De lyckades, kan du tänka dig! Sedan var det dags att bygga huset?
- Ja, vi åkte till Fårö med länsarkitekten och halva länsstyrelsen för att mäta ut var huset skulle ligga. Jag sa bestämt: "här" men länsarkitekten tyckte längre upp i skogen. "Nej, om det inte blir här blir det inte alls." Då gav han sig. Han blev nedröstad och det förlät han aldrig. Det blev mycket krångel. Det är ju väldigt strängt när det gäller byggnadstillstånd på Fårö, det är det fortfarande. Särskilt för de fastboende. De har alltid mest besvär. Det verkar som om man inte vill ha några invånare på Fårö, de vill ha ett turistparadis. Fårö är ju dyrt i drift nu när det är storkommun. Jag beklagar faktiskt att det blivit en storkommun. Blev huset som du tänkt dig?
- Ja. Det har vuxit med åren. Men det har alltid varit mer avlångt än stort. Du säger att huset vuxit. Vad har hänt?
- Jag byggde till ett bibliotek i ena ändan för jag hade så mycket böcker som låg slarvigt utspridda överallt. Sedan byggde jag även ett observationsrum. Det är ett skojigt rum, vänt åt öster. Där kan jag sitta på morgonen på sommaren och se solen gå upp ur havet. Jag brukar kalla det för mitt meditationsrum. Upptäckten av Fårö verkar ha satt sina spår för ditt filmskapande under 60-talet. "Persona", "Vargtimmen", "Skammen", "En passion" och så givetvis de två Fårödokumenten utspelar sig alla på öar. Vilken roll spelade egentligen Fårö när du skrev de här manusen?
- Det är fullständigt omöjligt att säga, därför att Fårö är en sån väsentlig del av mitt liv. Jag kan inte föreställa mig mitt liv och hur det sett ut om jag inte haft Fårö. Så ensamheten på Fårö är inte skrämmande eller påträngande? - Nej, jag var som sagt en hel vinter på Fårö alldeles ensam med den här taxen och skrev "Viskningar och rop". Det är något mycket märkvärdigt hur naturen omger en, och hur man blir vän med träden som står där vid stranden. Berätta om din biograf.
- Jag har flera hus på Fårö. På Hammars är det tre stycken. Ett hus heter Ängen och ett Skrivstugan. Till Skrivstugan kommer författande människor och nyförälskade par. Sedan har jag ett hus på Dämba som är väldigt vackert, det är ifrån slutet av 1700-talet. På samma tomt står en gammal lagård, också den från slutet av 1700-talet. När vi gjorde "Scener ur ett äktenskap" rev vi ur inredningen och gjorde om den till en filmateljé. Det blev en väldigt liten ateljé, men det gick bra ändå. När filmen var klar tänkte jag att jag måste ha en bio, det har jag drömt om sedan jag var barn. Tänk att ha en egen bio! Och den här lagården skulle bli en fin bio. Vi hade en urpremiär på tv-versionen av "Trollflöjten". När den var färdig bjöd vi en massa barn, fåröbor och de som hade varit med och jobbat på "Scener ur ett äktenskap" på världspremiär. Vi satte upp en vit duk på ena väggen och byggde ett skåp i andra sidan rummet där projektorn kunde stå. Sen hade vi bio. Efter det byggde jag den nuvarande bion som är väldigt välutrustad. Men den har inte mer än 15 sittplatser. Hur är din relation till fåröborna?
- Jag tycker mycket om fåröborna. Jag tycker mycket om deras mentalitet, deras överlevnadsförmåga, deras jävlar anamma, deras vilja och ork att ta itu med svårigheter. Öbor är fantastiska människor. I deras gener ligger det att få klara sig själva. Och fåröborna har i så otroligt hög grad fått klara sig själva. Gotland har behandlat Fårö lika illa som Sverige har behandlat Gotland, det är ingen tvekan om den saken. Sedan är jag väldigt förtjust i den fåröiska humorn. I början hade jag svårt att förstå vad de sa, i alla fall när de pratade den rena Fårö-dialekten. Nu förstår jag den bra. Pratar du fåröiska själv?
- Nej, för helvete! Jag vet att du är engagerad i frågor som angår Fårö?
- Ja visst. Det har jag varit hela tiden. och du har donerat pengar till bygdegården. - Men det ska vi inte prata om. Varför inte?
- Nej, man kan säga att jag bekymrat mig mycket om bygdegården. Men några pengar ska det inte pratas om. Hur ser du på öns framtid? Det är egentligen bara folk med mycket pengar som kan köpa hus eller tomt där, sen blir det svart på vintern. - Jag hoppas på fåröborna. Det var en tid då de unga gav sig av från Fårö, men några av dem har börjat återvända. Just nu finns en vilja att saluföra Fårö under de här fattiga veckorna då Fårö verkligen är ett turistparadis. På vintern är vi ungefär 600 som bor på ön, under sommaren är siffran väl uppe i 15000. Gudskelov så ser jag inte alla dem nere hos mig. Men jag vet att du ibland tar cykeln och åker ut och pratar med folk.
- Ja, det händer. Du verkar inte folkskygg?
- Inte med fåröborna. Jag tror att vi har en ömsesidig respekt för varandra. Det sägs ju att när folk frågar var Ingmar Bergman bor, så har fåröborna ingen aning om det. -De är väldigt fina med det. Har din familj, dina barn och fruar, alltid gillat Fårö lika mycket som du?
- Det är faktiskt bara Ingrid som jag bott på Fårö med, och hon älskade ön på samma sätt som jag. Vi fick 24 år tillsammans där och det var väldigt lyckligt. Har din syn på Fårö förändrats efter du blev ensam?
- Nej. Men nu får du vara där hela tiden?
- Ja.