Migrationens polarisering

Migration är ett polariserande ämne. En orsak är nog dess komplexitet, med alltifrån etiska frågor och grupp-psykologi till socioekonomiska analyser. Dessutom tycks olika samtalsparter utgå ifrån olika verklighetsbeskrivningar, utöver de ideologiska skillnaderna. Svårigheten att nå varandra kan skönjas i riksdagen lika mycket som i sociala medier. Ett symptom på det är ömsesidiga epitet som "inhuman" respektive "ansvarslös".

Jag har både förbryllats och gråtit över denna polarisering. Även i goda samtal över åsiktsgränserna, öga mot öga och utan tidspress, återkommer en skrämmande insikt: vi delar inte världsbild. Vi har olika källor att utgå ifrån, olika siffror och berättelser som formar våra tankar.

Jag hör om behovet av minskad invandring. Och ser i Migrationsverkets statistik att antalet asylansökningar har minskat med över 85% sedan 2015. Är dagens migrationsflöde verkligen "ohanterbar"? Eller är det minnet av "flyktingvågen" 2015 som man argumenterar emot? Olika statistiska siffror figurerar – med en förvirrande blandning av antalet ansökningar, beviljad asyl, uppehållstillstånd och arbetskraftsinvandring (den största gruppen invandrare 2019) – vilket såklart försvårar en diskussion om ämnet.

Samma gäller de ekonomiska kostnaderna. Migrationens långsiktigt positiva effekter har fastslagits i en rad studier, samtidigt ifrågasätts ofta de närliggande investeringarna. Deras storlek är omdiskuterad och svårfångad, men kanske kan statsbudgeten ge en fingervisning, där anslaget för migration och integration i år uppgår till vad jag tycker är försvarbara 0,35 % av vår BNP .

Ja, Sverige har sina utmaningar. Några av dessa påverkas av migration, andra inte. Självfallet behöver spänningar lyftas till ytan. Samtidigt bidrar nyanlända till sina lokalsamhällen på mångahanda sätt. Det behöver också lyftas. Kanske behövs även djupare samtal: vad innebär ens integration? Finns det verkligen den "ena" kulturella gemenskapen i vårt avlånga land, från Sapmi till Skåne? Och vad innebär egentligen människovärde och solidaritet, både inom och bortom landets gräns?

Detta är samtal vi behöver föra, både i riks- och i vardagen. I dessa samtal vill jag hålla i minnet att krisen nog inte är min, utan flyktingens – den som tvingades fly ifrån våld och nöd. Och jag vill lära mig om min samtalspartners kritik, rädsla och tankar. För varje människas perspektiv behöver kompletteras och korrigeras. Så också mitt.

Må vi finna fler sätt att samtala bortom polariseringen.