"Mejl från gården"

Har ni någon gång varit med om att det är problem när man ska plocka ur diskmaskinen? Det finns ingenstans att ställa den rena disken. Alla skåp i köket är redan knökfulla. Skåpet med plastbackar är så fullt att man måste sparka in backarna med fötterna medan man försöker stänga skåpdörren så fort man kan, utan att något Big Pack-lock ska kila sig emellan. Och likadant med garderoberna, överfulla. Och vindarna. Det går inte att ta sig fram för alla saker, böcker, möbler som ska renoveras och bortglömda kartonger med ärvda barnkläder som skulle ha använts för länge sedan för barnen har redan vuxit ur dem. Det är så fullt så man har inte längre plats för sig själv.

Jag har försökt att rensa. Men det
är svårt. Man står där med gammelmommos vackra utdragssäng. Sängen har under årens lopp flyttats runt på fastigheten, från sovrum till sovrum, till sommarköket, för att sedan, de
senaste fem åren, ha varit en förvaringsplats för elstängselstolpar ute i ladugården. Varje gång jag ser sängen ser jag gammelmommo Mia, med förkläde och hårnät, stå böjd över den och bädda in det virkade överkastet. I somras stod faster Annika böjd över sängen:
- Men vad i herrans namn ska du med den här till, Mien? Släng ut den! Och inte bara den förresten, du måste röja!
Sagt och gjort. Under fasters stränga örnblick så har silltunnor, gamla stolar, rostiga mjölkspann, gamla verktyg, porslin och leksaker burits ut till hönshuset. Faster tvättade och putsade alla grejer medan jag bar och bar. Ganska snart hade vi fyllt 100 km2 hönshus, från golv till tak, med nya och gamla saker. Mina systrar kom också och hjälpte till. På en gammal masonitskiva målade jag "Loppis" och satte ut vid vägen.

Hemmansägaren gjorde sig ärende ut i hönshuset en dag. Då fick han se sitt tulpanfat från 50-talet, som han ropat in på auktion, ligga där på ett bord.
- Vad i helvete! Ska ni sälja mitt fat? skrek han upprört.
Men när bilarna rullade in på stor-gården och det började klirra i kassan så lugnade han ner sig.

Sommargotlänningarna har varit
våra bästa kunder. Ju rostigare kärl och ju mer maskätna bord de har
fyndat desto gladare har de blivit.
Hemmansägaren har hjälpt till:
- Ska ni verkligen sitta på de här? frågade han Sommar-Carina medan han bar fyra stolar, som maskmjölet yrde om, till hennes bil.
- Sitta på? Nej, de ska bara stå i ett hörn och se fina ut, fick han till svar.

Efter ett tag kom jag på att jag även kunde kränga några Mejl från gårdenböcker till sommargotlänningarna. Ett rostigt, gammalt tvättset från Kockums och så kastar man in en bok på det, en fantastisk affärsidé.
- Har ni varit sommarboende i Alva i åtta år? Nej, men då måååste ni bara läsa Mejl från gården, pladdrade jag på en dag. Kunden Lotta log snällt medan hon strök handen över Mejl från gårdenboken:
- Intressant! Det ska bli så spännande att läsa! Förresten, min man skriver också lite....
Bakom skörten på en gammal bonjour, som jag hängt upp i en bjälke i taket, log en lång man förläget. Då började det ringa en klocka i mitt huvud. Det var något med den där mannens ansikte, och sommarboende i Alva...nej men shit! Var det sant? Här hade jag stått och pladdrat och prackat på böcker till Sveriges deckarkung nummer ett, Håkan Östlundh! Han anses ju vara en av de bästa genom tiderna. Och frun är visst bokomslagsdesigner. Ibland vill man bara försvinna, knäppa med fingrarna och dö. Men
Lotta och Håkan bara fortsatte att le.
- Har jag inte sagt till dig att koppla på skallen innan du öppnar truten? sa Hemmans-ägaren förtvivlat
när han
fick höra
om eländet.
Min syster däremot tyckte det var det roligaste som hänt de senaste tjugo åren, hon skrattar fortfarande.

Mamma tyckte det var bra att jag gjorde mig av med saker som jag inte behövde. Men när hon fick se en sidenduk hon köpt till mig i Kina ligga på vardagsrumsbordet så sa hon:
- Åh, tänk att du har den här fina duken kvar i alla fall! Att du inte sålt den också...
Vissa har höjt ett varningens finger och sagt till mig att om trettio år, då kommer jag att ångra att jag sålde av allt. Men hur kan man ångra att det nu har blivit möjligt att inreda en av vindarna till barnen? Och hur kan man ångra att pengarna från loppisen har gjort det möjligt för oss att köpa den mest bedårande, lilla hundvalp? När jag ser den lilla valpen ligga och gnaga på en sko i hallen så kan jag
absolut inte förstå det. Och förresten
så är det väldigt länge till om trettio år!