Mejl från Gården
Så var man då trebarnsmor. Det har jag i och för sig varit ganska länge nu,närmare bestämt i fyra månader, men det är först nu det börjar kännas av.
med tredje bebisen. Som när sköterskan från Barnavårdscentralen skulle komma
på hembesök. Med de andra bebisarna städade jag mig sönder och samman innan
besöket men nu tredje gången tog jag emot med flerfaldiga dagars smutsdisk,
staplad på höjden, på kökets alla bänkytor. När hemmansägaren kom hem och
fick se eländet fick jag beröm. Han sa att jag hade mognat som kunde ta emot
BVC-tanten med den diskbänken.
Lika cool var jag inte på bebisens tvåmånaderskontroll. Jag stressade in på
BVC, med bebisen gallskrikande i vagnen och de två stora trilskande bredvid,
en het sensommardag. Svetten rann av mig och allt blev fel. Min BVC-tant,
hon den snälla med glasögonen på nästippen, var inte där utan några som jag
aldrig sett förut skulle examinera min bebis. Medan jag svettades, 6-åringen
tjatade och gnällde om vartannat och 7-åringen försökte berätta en historia
som ingen hade tid att lyssna på, så skulle bebisen visa att han kunde
fixera blicken och skratta. Bråttom var det också för hela väntrummet var
fullt med bebisar som väntade på att få OK-stämpel i sina BVC-protokoll. Vår
bebis fick ingen OK-stämpel. Inte minsta lilla leende kom över bebisens
läppar och ögonen for runt, runt i ögonhålorna på honom utan att fixera sig
någonstans. Jag kunde inte dra mig till minnes att han hade skrattat förut
heller. BVC-människorna sa att det absolut inte fanns någon anledning till
oro men detta kunde vara en signal om att allt inte stod rätt till och att
bebisen kanske inte såg någonting. Återbesök om två veckor. Jag oroade mig
absolut jättemycket och grät hela vägen hem! På natten kunde jag inte sova.
Var verkligen vår bebis blind? Jag gick ut i garaget och fick tag i en stor
ficklampa. Tillbaka i sovrummet satt jag sedan och lyste bebisen i ögonen.
Jodå, han reagerade på plötsligt, starkt ljus. Det gjorde även den vita
knähunden som började vrålskälla mitt i natten så alla barnen vaknade och
skrek. Vad höll jag på med egentligen? Jag ringde upp hemmansägaren som var
ute och tältade. Nej, han trodde inte att det var något fel på bebisen.
- Och förresten, sa hemmansägaren, om det nu skulle ha varit något galet med
bebisen så hade det inte spelat någon som helst roll, vi tycker ju om honom
lika mycket i alla fall!
Javisst, så var det ju! Varför hade jag inte tänkt på det förut? Jag andades
ut och glömde bort alltihop och efter ett par veckor började vår gosiga,
lilla bebis att titta på oss och skratta jättemycket.
Skrattar jättemycket gör vi när syrrans trettio kilo tunga goldenvalp
besöker oss ett par dagar. Den gule besten far fram som en stolle, välter
möbler, sprider ut gamla blöjor i trädgården och äter upp ungarnas leksaker.
Syrran informerar mig vid överlämnandet att den gule har större mun än man
tror men jag blir ändå förvånad när jag bänder upp käftarna på honom och det
ramlar ut tre kanonkulor och en strumpa. När jag sitter och ammar kommer den
gule och lägger sina trettio kilo över mig, bebis och alltihop. Visst är det
mysigt men jag misstänker att han äter bebisar, även om jag inte fått det
bekräftat än.
Så jobbar vi med nyheter