"Mejl från gården"
Helt oväntat har jag fått ett nytt extraknäck. Det är absolut inget stadigvarande jobb eller så men rätt som det är, när man minst anar det, behövs mina tjänster.
Foto:
- Mien, Mien! Är du på Hemse? skriker det i min mobil. Det är min gode vän fotografen inne på redaktionen i stan.
Jag håller som bäst på att lämna jobbet för att hämta på dagis.
- Nej, nej! Du ska inte till dagis! Du ska åka till Hulte kurva i Rone och plåta 24 ton strömming som hamnat i diket! Och du måste åka nu! Innan det blir helt mörkt ute.
Det är alltid lite läskigt att åka ut på sådana här uppdrag tycker jag, som om man kommer och snokar i andras olycka. När jag parkerar i närheten av Hulte kurva är det nästan alldeles mörkt. Jag kliver ur bilen och snubblar sedan runt nere i ett djupt dike för att få med så mycket fisk och så lite lastbil på bilden som möjligt.
- Det är fisken Mien, som är det intressanta, inte lastbilen, väser den upphetsade fotografen i örat på mig.
Bilden blev väl sådär, mörk och lite suddig. Men jag fick en uppmuntrande kommentar efteråt:
- Bra vinkel! Och med så mycket action som det går att få när objektet är ett lass frusen strömming!
Häromdagen var det dags igen. Jag hade precis satt mig ner i matsalen på jobbet för att äta lunch:
- Mien, Mien! Det brinner på Hemse och vi har ingen bil i närheten! flåsar fotografen över min lunchtallrik medan jag hör polisradion i bakgrunden. Om du åker nu hinner du före brandkåren! Plåta elden. Och röken. Och för guds skull, se till att få med lite rökdykare också!
Det är bara för mig att lämna tallriken med dinkelris och grönsaksröra och köra så det ryker till adressen fotografen gett mig. När jag kommer fram till olyckplatsen tar jag ett djupt andetag innan jag hoppar ur bilen. Bränder är inte kul. Utanför huset, där det påstås brinna, är det fullt pådrag. Brandbilar, polisbilar, vattenslangar och brandmän. Jag smyger runt lite med kameran men har svårt att komma till skott. Då kommer brandchefen och lägger sin hand på min axel:
- Det är bra att du är här! säger han och ser snäll ut.
Jag återfår modet och tänker att här ska det plåtas! Jag trycker allt vad jag kan på avtryckaren men, vad nu? Det händer ingenting? När jag vänder uppochner på kameran ser jag att batteriluckan är öppen och att hålet, där batteriet ska sitta, är tomt. Bara att hoppa in i bilen och köra så det ryker igen. Lyckligtvis var det här inte en brand av det allvarligare slaget och trots att jag fick tag i ett batteri så lyckades jag aldrig fånga några eldslågor eller någon bolmande rök. Men jag fick en bild på några rökdykare som stod och småpratade i alla fall.
- Toppen Mien! jublade fotografen. Nästa gång, kanske när två beväpnade rånare kliver ut från ett av bankkontoren på Hemse, så kommer vår tidning att vara först med bilder, och det är tack vare dig!
Jag hoppas innerligt att det aldrig blir verklighet av det där. För det är inte bara GA-bilen som kan ha svårt att hinna fram till Hemse i tid, även polisen har problem att hinna ut innan saker och ting är överspelade. Jag har varit med om det flera gånger. Som den gången min familj och jag satt i vår bil på en parkering i Hemse. Vi ser då hur en annan bil kommer smygande in på parkeringen på ett märkligt, vinglande vis. Efter mycket om och men, och med en hel del backande och rixlande så lyckas föraren till slut parkera bredvid oss. Jag stiger ur för att fråga hur föraren mår. Då öppnar han bildörren och ramlar ur bilen och blir sedan liggande som en hög på asfalten. Och det är inte doften av pepsodent som kommer ur hans mun. Efter en stund kvicknar han till liv och vinglar sedan in i en affär. När jag ringer till polisen och ber om hjälp får jag till svar att:
- Vi har tyvärr ingen bil att skicka ut till Hemse nu. Vi kan tyvärr ingenting göra.
Jag undrar då om vi kan förhindra, på något vis, att den påverkade föraren fortsätter sin färd, gömma undan bilnycklarna eller så?
- Nej, det är inte tillåtet, svarar polisen. Men ta gärna registreringsnumret!
Så med registreringsnumret nedklottrat på en lapp tvingas vi sedan stå och se på när föraren fortsätter sin vingliga färd, ut mot östra Gotland någonstans.
Nej, låt det stanna vid lite strömming i ett dike och några rykande sopor i en källare. Allvarligare incidenter än så har vi inte beredskap för här ute.
Och strömmingen? Den har numera komposterats i Roma.
Så jobbar vi med nyheter