"Mejl från gården"
Pälsen var ännu alldeles vit. Och nosen var ännu alldeles svart. När Hemmansägaren omsorgsfullt skyfflade jord över den lilla tiken i det djupa hål han grävt.
- Hon sover ju bara, sa lille sonen som levt hela sitt liv med hunden.
- Den dagen man tar bort sin hund, den glömmer man aldrig, sa grannen.
Det var ju inte länge sedan vi var på bankkontoret i Luthagen i Uppsala och konstaterade att våra pengar inte räckte till en liten vit, hund.
Hemmansägaren hade en besparing på ett annat konto som precis skulle räcka, men det skulle ta tre bankdagar att få loss de pengarna.
- Kan vi inte få låna tills dess? frågade Hemmansägaren bankmannen medan jag stod och snyftade efter en hund bredvid.
- Tyvärr, det fungerar verkligen inte så, sa bankmannen surt.
- Men ring åtminstone till min bank i Klinte på Gotland och fråga, tjatade Hemmansägaren, desperat. Mycket motvilligt ringde så bankmannen upp banken i Klinte.
- Vi har en ( jävligt korkad gotlänning som står här med sin gråtande fru) kund här som vill låna pengar till en valp....
Bankmannen blev sedan mycket, mycket förvånad när han den dagen tvingades slanta upp ett antal tusenlappar till oss.
Det var ju inte länge sedan vi stod på Arlanda med ett nyinköpt, litet rött koppel och väntade. Och i högtalarna på godsavdelningen lät det:
- Niklasson, Niklasson! En katt väntar på er här!
Och sedan lämnade personalen över en rosa kattbur till oss. Vi skyndade ut på gatan med buren och pillrade snabbt upp den lilla luckan och ut kom, med ett gäspande, den fulaste lilla varelse vi någonsin sett! Den var inte söt och den var inte knubbig, den lilla tufsiga fjortonveckorsvalpen som skuttade emot oss. Jag sa ingenting. Hemmansägaren sa ingenting. Vi tog upp den lilla i famnen, svalde besvikelsen och åkte hem.
Det var ju inte länge sedan den tufsiga valppälsen byttes ut mot något som liknade spunnet socker. Och vår besvikelse byttes mot beundran! Den lilla hunden flyttade med oss från storstan till Hablingbo och blev hund på landet. Efter några år blev den vita, lilla knähunden dessutom fårhund. Hennes vallningsegenskaper var ganska omtvistade men Hemmansägaren hävdade att:
- Hon vallar när hon är med mig!
Det var ju bara det att hon inte alltid var med Hemmansägaren, ibland vände han ryggen till och då kunde allt möjligt hända. Som den gången hon var med på en fårgård och gårdens bordercollisar skulle driva en skock lamm från punkt A till punkt B. Allt gick lugnt och stillsamt tillväga ända tills den vita knähunden dök upp från ingenstans. Som ett vitt reaplan trängde hon in i lammskocken och skingrade alla djur. Bordercollisarna kom så av sig i sitt arbete att de bara satte sig ner och tittade förvirrat på varandra. Under tiden "vallade" den vita knähunden upp alla lamm på en stor gödselstack. Däruppe stod lammen sedan och trängdes.
Den vita, lilla knähunden åkte med Hemmansägaren överallt på hans lammklippningsresor på Gotland.
- Naj, släpp inte ut den där vite pasen! sa fårbönderna när Hemmansägaren kom körande.Våra hundar kommer att göra mos av henne! menade fårbönderna.
Men inte. Med ett litet förnämt knyck på nacken skuttade den lilla knähunden ur bilen och gick sturskt fram till alla möjliga bordercollisar och sa:
- Nu är det jag som bestämmer här! Ni ställer upp er längs med väggen och så går jag fram och äter rent i era matbackar. Sjas, med er!
Det var då. Men sedan blev allt bara tyst. Ingen vit hund som stack upp bredvid Hemmansägaren i pick-uppen längre. Ingen vit hund som kom då man visslade nere på fårbetet. Inga ljud från tassar som kom trippande över golvet. Ingenting.
Det var den allra vackraste sensommardagen. Jag var och handlade på Sudrets Livs.
- Hur är det? frågade fårbonden jag mötte.
- Jo, tack, bra, sa jag. Vi har en ny valp!
- Jasså, jaha, sa fårbonden. En sådan där vit, liten, så kallad vallhund?
- Japp, sa jag. Den vita knähunden 2.
- Kunde just tro det, sa fårbonden, och log illmarigt...
Så jobbar vi med nyheter