Med full kraft dundrar bollen rakt i ansiktet
Spalten
Foto:
Men det vet han ännu ingenting om.
Vi bollar lite inför lektionen. Sista timmen på fredagen, 40 minuter, sen ringer det ut för helg. Ekot av våra skratt och av bollens plaststudsar, lukten av gummi och gammal svett.
Ingemar tillhör inte de de främsta atleterna i min klass. Är väl hygglig på gympan, inte mer och har under några säsonger tränat sporadiskt med Skede IF:s division femlag i fotboll.
Däremot är han bra på matte och fysik och det är ju ändå det viktiga på vår gymnasielinje.
Kort sagt: fram till den här dagen är han inte ihågkommen för något speciellt.
Haglund är LITEN och rund och en gymnastiklärare av den gamla stammen. Fåordig, stram, närmast militärisk. Sällan bollspel, desto oftare romerska ringar och väntan på plinthopp i raka led.
Han kommer alltid in i hallen på sekunden; öppnar dörren från sitt omklädningsrum, stegar in med den blå träningsoverallen på och blåser till samling i sin svarta visselpipa.
Anders är en jäkel på att hoppa högt så det är inte oväntat att just han går upp och drar på en smash som ingen kan ta emot. Bollen träffar Kenths axel, ändrar riktning och studsar ut i den stora tomma sporthallen.
Det blir Ingemar som rusar efter den.
Man får aldrig sparka en volleyboll, det vet vi, men nu, när ingen lärare ser, kan man ju alltid fresta med en halvvolley. Tänker antagligen Ingemar. Det är nämligen ingen som någonsin fått veta exakt vad och hur han tänkte i den stunden.
Samtidigt som Haglund låser sitt rum och går mot ännu en lektion laddar Ingemar för sitt kanonskott. Sträckt vrist, ett perfekt tillslag med högern, kort sagt: en jävla träff.
HÄR STANNAR VI upp ett tag: vilka tankar är det som går genom Ingemars huvud när han plötsligt ser gymnastikdirektören uppenbara sig några meter bort i bollens precisa bana?
Det har heller aldrig någon fått veta.
Vi klasskamrater står som fastfrysta på volleybollplanen, Ingemar ensam mitt i hallen, utan chans att gömma sig i mängden
Alla förstår vi vad som kommer att ske.
Med en fläskig smäll dundrar bollen rakt i ansiktet på direktören.
Det är 25 år sen nu, vissa ljud glömmer man aldrig, det här är ett sådant.
Vi ser hur Haglunds hornbågade glasögon slits av, slungas i väg och landar i två delar på det gröna, slitna golvet.
Direktören själv svajar till en aning innan han återfår balansen. Han har en plötslig rodnad över näsan, pannan och högra kinden.
INTE ETT ORD säger han, det gör inte Ingemar heller. Ingen säger något, ingen skrattar fast vi håller på att explodera.
Bollen rullar i väg och Haglund plockar upp bågar och glas och stoppar i fickan.
Det första som hörs är när han blåser till uppställning i sin visselpipa.
Det ska bli redskapsgymnastik.
Så jobbar vi med nyheter