Mänskliga rättigheter nyckel till ett starkare FN
FN har sedan starten 1945 varit utsatt för hård och återkommande kritik. Huvuduppgiften att värna internationell fred och säkerhet har, främst på grund av motsättningar mellan stormakterna, emellanåt kommit på skam. Ambitionen att alla länder ska samverka för att rädda kommande släktled undan krigets gissel har fått stå tillbaka för maktanspråk och ekonomisk vinning.
När muren mellan öst och väst föll 1989 väcktes förhoppningar om en fredligare värld. I stället har nya konflikter kommit i dagen. Nord står mot syd i frågor som ekonomi, handel och miljö. Arabvärlden utsätts för relevant kritik för brister i demokrati, utbildning och jämställdhet, samtidigt som flera länder i väst har egna problem med respekten för mänskliga rättigheter.
Irakkrisen har kommit att bli en symbol för de nya motsättningarna. Dess fortsatta utveckling kan mycket väl bli en ödesfråga för FN.
Att organisationen nu tycks få den starkare roll den borde ha haft från början kan inte dölja det faktum att världens ledare visat sällsynt dålig samarbetsförmåga. Huvudansvaret ligger på den enda supermakten USA, men också EU-länderna Frankrike och Tyskland har, genom sin ovilja att kompromissa i avgörande skeden, försvårat en lösning av konflikten.
Nu måste medlemmarna i säkerhetsrået hålla fast vid den nya resolution om Irak som föreskriver allmänna val och en ny konstitution under FN:s överinseende.
Om FN ska kunna fortsätta vara huvudorganisation och mötesplats för världens länder krävs att våra politiska ledare dels visar att de kan samarbeta, dels sopar rent framför egen dörr. Att stärka FN:s arbete för mänskliga rättigheter är en nyckeluppgift för alla och envar. Amerikanska högtidstal om mänskliga rättigheter i arabvärlden klingar falskt när fångar torteras och förnedras i irakiska fängelser, när hundratals hålls internerade utan rättegång på Guantànamobasen på Kuba och USA fortsätter att tillämpa dödsstraffet.
Sverige har en nyckelroll att agera pådrivare i FN, såväl gentemot USA som mot våra egna kolleger inom EU. Frankrike och Belgien kan inte i egenskap av gamla kolonialmakter tillåtas stoppa FN-initiativ för att hindra folkmord i Afrika, så som skedde i Rwanda. De FN-institutioner som har till uppgift att bevaka medlemsstaternas respekt för mänskliga rättigheter måste stärkas och få mer resurser, mer personal och en vettigare sammansättning. Att Libyen kan sitta ordförande i kommissionen för mänskliga rättigheter och att Kina och ett antal andra länder ständigt blockerar kritik mot MR-brott är starka skäl för en reformering.
Att ge upp FN-tanken och låta ett fåtal stater styra och ställa är varken realistiskt eller önskvärt. Nästa år fyller FN 50 år. För den som vill att världens länder i framtiden gemensamt ska kunna hindra folkmord, minska hu cnger och bemöta hot mot freden finns bara en lösning ett starkare FN.
Så jobbar vi med nyheter