Människor kan inte leva utan en tro
Antingen handlar det om eskapism, d.v.s., man vågar inte se problemen, utan man inbillar sig själv att allt dock är bättre i vår tid än i forna tider, eller också tycker man att det är bra att kristen tro har ersatts med socialistdogmer och socialisttro.
Människor kan inte leva utan en tro av något slag, därför att mänskligt vetande inte på långt när täcker in allt.
Socialisterna har mycket skickligt misstänkliggjort och misskrediterat kyrkans tro och dogmer, och prästernas arbete bland människor, vilket har resulterat i så gott som tomma kyrkor, söndag efter söndag och ett genomsekulariserat folk och allra mest här i vårt land.
Människorna har fått en annan tro i stället. Man tror på människan, man tror på människans godhet, man tror på att människor tillsammans kan skapa en god samlevnad människor emellan och ett gott samhälle för människor att leva i. Och man bevisar det med att utmåla hur hemskt det var förr i tiden, hur enfaldiga människorna var, hur kortsynta och insnöade de var, hur dumma och inskränkta de var, hur intoleranta de var och hur ofördragsamma de var o.s.v. Och utifrån det drar man slutsatsen att vi lever i ett väldigt bra samhälle, tolerant och vidsynt.
Det betyder att man vägrar lära av forna tider. Istället använder man forna tiders präster och människor som mätgubbar, för att bevisa hur bra vi är själva, och hur bra vi har ordnat för oss. Och vår framtidsvision är att vi skall nå fram till den perfekta samlevnaden människor emellan och till det perfekta samhället. Man måste vara optimist och inte måla fan på väggen, säger man.
Socialisterna har varit skickliga. De har förstått, att "det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli". Därför har de sett till att alla lärare har fått god skolning i socialism på lärarhögskolorna. De har sett till att åtminstone 90 procent av massmediafolket och kulturarbetarna är troende kommunister och socialister, och de har sett till att satsa på dem som har socialistisk grundåskådning. Jag såg det själv i Uppsala på 60-talet, hur man systematiskt uppmuntrade socialisterna på teologiska fakulteten att doktorera, för man förstod, att på det viset skulle episkopatet i Svenska kyrkan så småningom kunna bestå av socialister, och man har lyckats bra med det.
Det är bara det att man måste fråga idag: vad skall vi med biskopar till, vad skall vi med skrudar och kyrkligt tingel, tangel till, vad skall vi med konstiga ordningar för högmässan till, vad skall vi med kyrkor till, vad skall vi med prästgårdar till, vad skall vi med kaftaner och mitror till, vad skall vi med kors till, vad skall vi med altare till, vad skall vi med bekännelser till, vad skall vi med bibel och psalmbok till o.s.v.??????
Det är helt riktiga frågor att ställa, när den kristna tron har ersatts av socialisttro.
Och prästerna själva hjälper till att skrämma med det, man föraktfullt kallar "prästkyrka" och "hierarkisk ordning". Men prästkyrka och hierarkisk ordning är inte kyrkans problem idag, utan det är att få människor att uppleva att kristen tro också är meningsfullt för människor som lever idag och att söndagligt gudstjänstfirande är något viktigt och naturligt i livsföringen för både ung och gammal.
Och när jag talar om kristen tro, så menar jag äkta genuin kristen tro och inte förytligad populistkristendom.
Alternativet är socialisttron och för den behövs varken kyrkor eller präster.
Idag måste kyrkan på allvar ifrågasätta det meningsfulla i att fira söndaglig gudstjänst i kyrkor, där inte ens en bänkrad fylles med deltagare på söndagen och där medelåldern på deltagarna är skrämmande hög. Det är dyra gudstjänster det.
Den avgörande skiljelinjen mellan socialism och kristendom är att socialisterna tror att människorna kan frälsa sig själva om alla hjälps åt och denna tro tar sig uttryck i socialistiska samhällsbyggen.
De kristna tror att människan måste frälsas av en kraft, makt och förmåga som ligger långt utanför människans och denna tro tar sig uttryck i liturgi.
Så jobbar vi med nyheter