Månadens gotlänning mars 2006: Grattis, Calle!
Det säger en hel del.
En Googlesökning på "Calle Brobäck" - ett namn han är ensam om i Sverige - ger 203 träffar.
Det är färre än på "bildstenar" och "Hoburgsgubben", men fler än på "slipskårestenar" och "Bro stainkällingar".
Det säger ytterligare en del.
Men hur beskriver han själv Calle Brobäck?
- Oj! Jag fyller 50 i år, har min fru Irene och sönerna Christoffer och Daniel, bor i Hemse sedan 12 år och jobbar på Folkhögskolan sedan cirka 15 år. Det senaste året har jag inte haft någon fotoundervisning, utan nu är jag klasslärare för "bas-ettan", första steget till allmänna linjens gymnasiekompetens, och lärare i samhällskunskap, historia och skapande verksamhet. Och så...
Jodå.
Uppgiften är alltså inte helt enkel.
Nå - kort - kan nämnas, att han är Gotlandskännare och -föreläsare, mycket aktiv samlare av gotlandica, auktoriserad och frekvent anlitad guide och engagerad i Medeltidsveckan och hembygdsrörelsen.
Hans huvudsakliga arbetsgivare är dock Folkhögskolan i Hemse.
Det är Folkan som står bakom, och därmed avlönar Calle som ledare för kursen "Kleiv pa", för inflyttade gotlänningar. Det är för den han utsetts till månadens gotlänning.
Calle framhåller dock nogsamt Folkans del i det hela.
- Det är min idé, men det är tack vare Folkhögskolan vi kan göra det här.
Han håller också i andra kvälls- och helgkurser för Folkan; under hösten och våren, förutom Kleiv pa, tre femveckorskurser i Visbys historia, bildstenar och - för första gången i organiserad form - Gotlandslitteratur.
Att lära ut gotlandica är en "lätt och tacksam" uppgift, säger Calle.
Av allt han gör, är det spridningen av sådan kultur- och värdebärande kunskap han värderar allra högst.
- Det är min drivkraft! Jag gör det för mitt eget välbefinnande. Att dela med mig, det är grejen på något vis.
Calle beskriver lyriskt och passionerat sin relation till gotlandica - den glädje han finner i att samla, läsa och förmedla dess innehåll.
- Inget ont om dem som samlar på porslinstomtar, det ska de absolut göra och jag förstår dem, men jag tycker att böcker har så mycket mer. Det finns något i dem, som är själva grejen.
I dagsläget uppgår Calles egen gotlandicasamling till närmare 60 löpmeter, med betydande kulturella, historiska och ekonomiska värden.
Trots det oroar han sig föga för exempelvis stöld eller brand.
- Är det meningen att det ska brinna upp, då gör det det och då har jag fått förvalta och haft trevligt med det till dess.
Du verkar överlag sällan oroa dig.
Calle skrockar.
- Nej, jag försöker leva i nuet. Visst kan jag oroa mig, men...
Över vad då?
- Tja, elevers väl och ve, familjen, vardagliga ting. Men jag kan snabbt bli av med min oro, eftersom jag är ganska verbal och kan prata av mig. Det är samma med ilska och frustration.
Vad gör dig arg?
- Att jag känner mig utnyttjad. Att någon blir kränkt. Att någon går utanför uppsatta spelregler.
Har du något exempel?
- Nja... nej... det blir för nära.
Vem har lärt dig diplomati?
- Livet.
Calle Brobäck föddes 1956 i Lärbro, som Karl-Gustav och Ingegerd Brobäcks tredje barn. Redan som spädbarn lämnades han dock till sin mormor, Ingeborg Norman i Tingstäde.
Hon hade precis förlorat en dotter och det antogs vara bra för Ingeborg, att få ta hand om ett litet barn.
- Jag bodde hos mormor tills jag var sju. Därefter skulle jag hem till Lärbro och gå i skolan, men alla lov fram till 12 års ålder, var jag hos mormor.
Familjen i Lärbro, där Calle hade två äldre syskon, var aktiva pingstvänner och föräldrarna var ständigt sysselsatta med två företag, lantbruk och flera förtroendeuppdrag.
- Hos mormor fanns mina tre morbröder i 20-årsåldern. De var på verkstadsskolor och i det militära, så på dagarna var det jag och mormor, en gris och några höns. Det var en liten och trygg värld. Icke-kyrklig.
Därmed, konstaterar Calle, växte han upp i på många sätt skilda världar.
- Där, i den miljön, lärde jag mig diplomati.
Vad mer fick du med dig?
- Från min äldsta morbror, Nils, fick jag... äh, jag använder ett Bibelcitat: "Så som du vill att andra ska göra mot dig, gör du mot dem". Att vara rak. Ärlighet och rättvisa.
Med en splittrad uppväxt, känns det naturligt med en koppling till den vuxne Calles ständiga sökande efter rötter och sammanhang. Men han invänder.
- Nej, jag känner mig väldigt trygg. Det är inte min egen historia jag söker, utan andras - och att förmedla den!
Vid 16 flyttade Calle till Visby och studier på Sävegymnasiets sociala linje. Planen var att bli "plit" på den öppna fängelseanstalten i Lärbro.
Mer än en kortare praktikperiod blev det dock inte.
- Det var en jäkla tur, för sedan lade de ju ner, ha ha!
I stället, via en estetisk känsla och en insiktsfull och engagerad teckningslärare, Örjan Håkansson, hittade Calle Brobäck till fotograferingen.
- Han tyckte jag skulle göra något klokt, så han lånade ut skolans Aschi Pentax. Det var onsdag eftermiddag och det stod tyska på schemat. Det är de enda lektioner jag har skolkat från i hela mitt liv!
Calle och kameran hamnade vid hampfabriken ovanför Visby hamn, av en slump bara minuter innan fabriken skulle rivas genom sprängning.
Det blev tre sekvensbilder, lika många som publicerades stort uppslaget i Gotlands tidningar och 60 kronor i arvode.
Därmed tog Calles liv en ny vändning.
- När jag slog upp tidningen i skolans vestibul tänkte jag, "det här ska jag jobba med!". Då lade jag fångvaktarplanerna på hyllan.
Efter riksyrkesskola i Gamleby utanför Västerås, har åren fyllts av jobb på främst Hemlins foto (76-84) och Gotlands Allehanda (84-90).
- På Hemlins höll jag kvällskurser i foto också. Det blev min pedagogiska banas start.
Den kompetensen vägde tungt, när han för 15 år sedan fick tjänsten som huvudlärare vid den då nyinrättade fotoutbildningen på Folkan i Hemse.
- Då gick jag in 180 för att göra det, bygga upp fotolinjen!
Gör du allt i 180?
- "Det du gör, gör du fullt och helt - icke styckevis och delt!", säger Calle, skrattar och berättar att citatet kommer från Carl-Gunnar Wiklund, en gammal kamrat.
På sent 70-tal och tidigt 80-tal, hade duon för övrigt en intern liten klubb...
- De ätande vännerna, DÄV, senare de ältande vännerna, ha ha!
DÄV hade länge stående torsdagsbord och egen meny på Gutekällaren, innan de flyttade till Lindgården.
- På min ungkarlstid hade jag stående bord där, varje dag i flera års tid. När jag sedan blev bokintresserad märkte jag att för varje krogbesök jag hoppade över, kunde jag köpa minst två böcker. Sedan har jag blivit snål som f-n, säger Calle och fnissar.
Hans väldokumenterade Intresse för Gotlandshistoria och -litteratur föddes för övrigt av en fråga om Visby, som han inte kunde svara på.
- Då ansåg jag att lite kunskap vore önskvärt. Sedan har det ena gett det andra.
Apropå mat, så äter Calle numera sina flesta måltider hemma med familjen. Utöver det, har han en dubbel förkärlek för matsäck...
- Det har jag med mig nästan överallt. Jag tycker inte att pengar ska hindra folk att göra det de vill! Tar man med matsäck på kurser och utflykter, blir det så billigt att alla kan vara med.
Kursen "Kleiv pa" är ett bra exempel. Nu har fem grupper inflyttade gotlänningar - sammanlagt omkring 80 personer - åkt på tre bussutflykter vardera med Calle - alltid med matsäck för såväl lunch som fika.
Det är också en matliknelse Calle använder för att beskriva kursens koncept.
- Det blir som ett smörgåsbord. Folkhögskolekurser är både sociala och kunskapsmässiga, så tittar vi på mycket mer än vi hinner fördjupa oss i. Jag hoppas det skapar ett sug efter egna utflykter och egen läsning.
Calle säger att han imponeras av dem som flyttar till Gotland.
- De släpper hela sitt tidigare nätverk, tror på hundra procent på det här och är taggade till tusen! Kan det bli bättre förutsättningar än s
Så jobbar vi med nyheter