Lever stenåldersliv från maj till oktober

"Någonstans på Gotland" sammanträffar vi med Maninna i det som periodvis under vår, sommar och höst är hennes bostad - en liten grotta. Här kan hon bo i perioder från maj till oktober.
- Sen blir det för mörkt. Kylan däremot är inget problem, säger Maninna.
Det finns ett begrepp som heter "compact living" med innebörden att man bor på ett litet utrymme. Uttrycket har full täckning i Maninnas grotta.
Själva bostaden har en friggebodsstor golvyta. Men taket sluttar brant och i större delen av rummet är det inte ståhöjd.

Vackraste stället
Här i grottan och dess omgivningar har Maninna under de senaste åren tillbringat mycket tid alldeles ensam.
- Det här är det vackraste stället på hela jorden, säger hon.
Hon har grävt ut en hel del jord och sten ur grottan och hon har stenlagt golvet. Men i övrigt är det en bostad som naturen ställt i ordning.
När vi kommer på besök brinner en eld, som värmer gott och på naturliga hyllor i grottan brinner värmeljus. På golvet ligger fällar. Sovplatsen är bäddad. Det känns hemtrevligt.
Just nu är Maninna inte ensam. Hennes fästman sedan ett halvår tillbaka, Jonatan Dettner Mehlin, bor också i grottan.
Men Maninna Råland förklarar att det i grund och botten är behovet av ensamhet som gör att hon lämnar bostaden i Upplands-Bro och övergår till grottliv på Gotland. Ibland flyr hon hals över huvud till grottan.
- Jag blir stressad av många sociala sammanhang, förklarar hon. Jag blir lugn av att vara ensam i naturen. Visst kan jag vara social, men jag måste kunna dra mig undan ibland.

Keramiker
Kanske bottnar behovet av ensamhet i att hon hade en dålig familjesituation i barndomen. Som överlevnadsstrategi valde hon att ensam dra ut i skogen och följden blev att hon blev "socialt obildad". En annan följd blev att hon aldrig påverkats av grupptrycket utan går sina helt egna vägar.
- Här bunkrar jag kreativitet. Om jag inte fick bo här skulle jag inte kunna skapa låtar eller göra keramik.
Maninna Råland jobbar med många olika saker. Hon är sångerska (från sakralt till hårdrock), skeppare, keramiker och trädgårdstekniker.
Just nu är hon sjukskriven för nackproblem, som härstammar från ett tillfälle då hon vid ett framträdande på en Finlandsfärja blev överfallen av en kvinnlig berusad passagerare som slet tag i hennes hår. Följden blev något som liknar en whiplash-skada. Att hon har varit inblandad i ett par trafikolyckor senare har inte gjort saken bättre.
- Jag tror och hoppas att jag skall bli frisk. Jag försöker få igång min keramikverkstad när jag är hemma, säger hon.

Dikter
Grottan saknar givetvis alla moderniteter. Men det går att leva utan el, bredband och mikrovågsugn.
- Våtservetter är en förutsättning för grottlivet, säger Maninna.
Mycket av tiden för den som lever på detta sätt går åt för att bära hem ved och vatten. Någon gång grillas kött eller fisk över elden annars blir det mat som inte kräver så mycket av tillagning, exempelvis nötter, bröd och ost.
En del tid blir över och den använder Maninna delvis för att skriva poesi. Hon har gett ut en diktsamling och hon tonsätter en del av sina dikter.
Maninna är inte rädd när hon bor i grottan. Hon räknar med att om någon som är ute och strövar i naturen träffar på henne så är det denne någon som blir mest rädd.
Ett par gånger har hon haft besvärande besök. En gång spanade ett antal personer så länge och intensivt på henne att hon flydde till fastlandshemmet. Det stora intresset kan ha förklaras att hon gick omkring naken i naturen runt grottan.
Normalt sett råder emellertid det stora lugnet här, det lugn som grottkvinnan Maninna söker.

Lever stenåldersliv från maj till oktober

Ibland när hon har avslutat en nattlig spelning på krogen iklädd kort-kort och stövlar har hon sagt: - Hej då, nu drar jag hem till grottan.Hon har mötts av skratt. Alla har trott att hon skämtar. Men det är hundra procent sant. Maninna Råland bor stora delar av året i en grotta.