Lever med döden som vardag
Klockan är strax innan nio en vanlig vardagsmorgon på Stranges begravningsbyrå. I köket i mexitegelvillan, på Follingboväg 8, har Britt-Marie Ahlström satt på kaffe och dukar fram koppar, knäckebröd, smör och ost.
Hon började arbeta på begravningsbyrån som 15-åring, 1986 tog hon över firman tillsammans med Bo Torndahl, som även han arbetat där i många år. Nu har tvillingsöner Gert och Jerry Torndahl tagit över sin fars andel, men precis som Britt-Marie, finns 67-årige Bo ännu kvar i företaget.
En efter en kliver medarbetarna in i köket, sist kommer Gert. Innan han slår sig ner hos de andra vid fikabordet, går han ner i källaren och byter om till svart kostym, vit skjorta, svart slips och finskor, som han putsar till innan han går upp till köket, i dag står flera begravningar på schemat och klädseln är given.
- Vi kan ha kortärmad skjorta här på kontoret, men det är otänkbart på begravning, där är det kostym som gäller, hur varmt det än är, säger Gert.
Lika otänkbart var det under tvillingbrödernas farfars första tid på firman att bära något annat än frack vid begravningsceremonierna.
- Farfar sa att han var den enda som kunde skryta med att han slet ut sina frackar. Han hade frack och hög hatt i jobbet i början av sitt yrkesliv, säger Jerry.
Farfar, Eric Torndahl, som efter grundaren Gustaf Stranges bortgång, så småningom blev delägare i firman, var bestämd i sin uppfattning om vad som passade sig i klädväg. En bekant till Jerry berättar om sitt första möte med Eric, som vittnar om begravningsentreprenörens auktoritet. Mannen skulle vara med och bära kistan vid en begravning i Visby och mötte då begravningsentreprenören, som inte var riktigt nöjd med hans klädsel.
- Jag vet inte hur ni gör på landet, men här i stan har vi hatt och handskar när vi bär, sa Eric till honom.
Mannen som skulle bära förklarade då att han varken hade hatt eller handskar, men se det hade Eric i bilen och det var bara att sätta på sig.
Stämningen vid morgonfikat är uppsluppen.
- Vi drar vitsar i köket precis som andra, säger Jerry.
Mellan tuggorna går de igenom dagens jobb, begravningar och hämtningar av avlidna. Bo Torndahl och Tommy Andersson ska hämta en avliden som varit på rättsmedicinsk undersökning i Solna och kommit med båten.
Vid sådana tillfällen används aldrig begravningsbilarna, eller processionsbilarna som de kallar dem, utan hämtningen sker med en diskret grå Volkswagen transporter.
Oktobermorgonen är klar och Visby hamn ligger nästan öde, badandes i solsken, när de kör in genom grindarna till hamnområdet. Hämtningen där är omgärdad med en rad säkerhetsföreskrifter, med anledning av de internationella regler för hamnar och flygplatser som kommit till i och med det ökade terrorhotet.
För Stranges del innebär det att de måste köra ut den kylvagn, som avlidne kommit med, utanför grindarna för att lasta om till den egna transporten. Att köra med kylvagnen direkt till lasarettet kommer inte på fråga.
- Vi kör inte den avlidne i en släpkärra, säger Bo bestämt.
Tillsammans flyttar han och Tommy varsamt över båren från kylvagnen och skjuter in den i den egna bilen.
Innan de stänger bakluckan bockar de båda männen, som på en given signal, inför den avlidne.
- Det gör vi alltid, det har alltid varit så, det är för att visa vördnad inför den avlidna. Det kan kännas lite konstigt ibland när inga andra människor är där, säger Bo, men poängterar hur viktigt det är att alltid upprätthålla vördnaden inför de avlidna och deras anhöriga.
I kylrummet på Visby lasarett flyttar de försiktigt över kroppen, hela hanteringen sker vant och varsamt och genom det vita tyget syns konturerna av en människa, med händerna vilandes på bröstet.
Strax intill, i sjukhusets avskedsrum, där små begravningsceremonier med upp till 15 personer kan hållas, förbereder deras kollega Johan Aronsson en begravning, arrangerar blommor och hämtar ljusstakar.
- Det är mycket förberedande arbete, vi är alltid ute en och en halv timme innan begravningen börjar. En del kanske tror att vi bara åker ut med kistan, men så är det inte, säger Johan, som började på Stranges för två år sedan, efter att i 17 år ha arbetat som officer vid P18.
Han trivs med sitt nya yrke och tycker inte att omställningen varit särskilt svår.
- Jag har nog en ganska sund inställning till liv och död och så har jag ett kyrkligt engagemang. Det är ett arbete med mycket sorg och man blir ju berörd, det vore konstigt att inte bli det. Men det är en fin tjänst att få göra för människor efter livets slut, säger Johan.
Medan de manliga kollegorna ofta är ute och far på dagarna, arbetar Britt-Marie inne på kontoret, där hon sköter bokföring, skriver begravningsrapporter till tidningarna och svarar i telefonen. En stor del av hennes arbetstid går också åt till samtal med sörjande och planering av begravningar, något som kräver både lyhördhet och rådighet.
- De vi möter är väldigt olika, så det är till att man lyssnar och hör hur de är. Familjemedlemmar kan också ha olika uppfattning och då måste man lyssna på alla. Jag fick kalla in en präst en gång för att försöka medla, den gången handlade det om var den avlidne skulle begravas, säger Britt-Marie.
Medan somliga redan valt musik, skrivit annonsen och valt ut kläder till den avlidna, när de kommer till begravningsbyrån, har andra inte en aning om någonting. Britt-Marie menar att man aldrig kan vara riktigt förberedd på ett dödsfall och hon får medhåll av Jerry.
- Det är man aldrig, man kan aldrig förbereda sig på ett dödsfall även om det är väntat. Sorgen kommer lika hårt ändå tror jag, säger han.
Det är lunchtid och Tommy förbereder för dagens näst sista begravning i Allhelgonakapellet på Norra kyrkogården.
På den främsta bänkraden ligger psalmböcker och handbuketter, röda rosor med en grön liten kvist, prydligt framlagda. Ljudet från orgeln fyller kapellet då kantorn övar inför den stundande ceremonin. Tommy Andersson dekorerar med blommor på och runt kistan och stegar noga upp avståndet mellan kistan och blomsterarrangemangen som står utställda runt den, det ska vara absolut symmetri.
Tommy har tidigare arbetat med arkivering inom försvaret och hos polisen och sinne för ordning och reda kommer väl till pass på en begravningsbyrå.
- Noggrannhet är a och o, det måste bli rätt, säger han.
Den första september i år började Tommy arbeta på Stranges och han är den första i företagets historia som rekryterats via platsannons.
- Det är klart att jag hade betänkligheter kring att jobba med döda, att se det dagligen, man vet inte hur det kommer att kännas när man väl står där, men det har inte varit några problem, säger han.
Gert och Jerry däremot, har liksom deras far Bo, växt in i yrket och sedan tidiga år fått lära sig vad som krävs i yrket som begravningsentreprenör.
- Det är väldigt viktigt hur man är som person, att man är social, att man kan tänka sig in i folks situation, vara lyhörd och kunna lyssna, säger Jerry.
Som begravningsentreprenörer och egna företagare har de också fått lära sig att skilja arbete från fritid, trots att gränsen däremellan inte alltid är så tydlig.
- Även om jobb och fritid går ihop, folk kan ringa när som helst om vad som helst, så när vi är lediga måste vi ha stunder av glädje också. Annars skulle det inte gå, om man jämt hade allt i huvudet, säger Gert.
- Fritid är fritid och arbete är arbete, man kan inte ta med sig det sorgliga hem, då orkar man inte, säger Bo.
Det är dock inte alltid så lätt att bara koppla bort allt det sorgliga, som de dagligen möter i sitt arbete på begravningsbyrån.
- I bland blir man illa till mods av vissa dödsfall, som när unga människor tagit sitt liv för kärlekens skull, då tänker man att det är onödigt, att det allt
Så jobbar vi med nyheter