Egentligen hade han velat bli bonde, det var pojkdrömmen. Gammelmansdrömmen också, faktiskt.
Och det finns en öppning när han går i pension om ett år. Lasse Nygren har en kompis som har gård och behöver hjälp, så kanske, kanske.
- Jag växte upp på landet, i Väskinde. Morfar hade en gård där, inget större, fem, sex kor, bara, men intresset kommer väl därifrån. Man var alltid där och hjälpte till. Och före lumpen jobbade jag ett tag som bonddräng.
Vad är det som lockar där?
- Jag vet inte...det är nåt som finns i mig. Det händer att jag tar bilen en söndag och far runt och tittar på traktorer, skrockar han. Tänk om man hade en sån där gammal "Grålle"! Det vore nåt, det.
Men det var inte det vi skulle tala om.
Lasse Nygren är krematorievaktmästare i Allhelgonakapellet på Norra kyrkogården i Visby. I tio år, sedan maj 2002, har han arbetat där. Men han har varit i branschen längre än så. Dessförinnan var han 23 år på Södertälje kyrkogårdsförvaltning.
På hans första anställningsbevis där, från 1979, står titeln "gravgrävare". Numera sköter han ugnen där kremeringar utförs.
Krematoriet en onsdagseftermiddag i sen augusti. Ett litet kontorsrum; pärmar, telefoner, datorer, som vilket kontor som helst.
Men också: urnor med tejpade namn och aska där i, och bakom en glasruta: den stora ugnen i rostfritt stål, elden där innanför, synlig genom en liten lucka.
Lasse visar på en datorskärm, där det hålls koll på kremeringsprocessen:
- Just nu är det 1 024 grader, men det är på väg ner nu. Som mest kan det bli 1 190 grader där inne. Och efterbrännkammaren ska alltid hålla över 800 grader för att inte släppa ut stoft...det är ett jättereglemente kring det här, tammetusan värre än Cementa!
Sex kistor om dagen
När vi talades vid i telefon inför den här intervjun och jag undrade hur jag skulle hitta honom, sa han: Det är enkelt, gå till skorstenen.
Rakt på sak, inga krusiduller.
Jag tänkte att nu möter jag Quasimodo, puckelryggen från "Ringaren i Notre-Dame", men så fel, så fel.
Istället en snäll liten man med hängslen, kalaskula, ögonglimt och skrattet i gipan.
- Vad ska jag göra mig till för? Jag är som jag är. Jag möter många sörjande i det här jobbet och det bästa man kan göra är väl att vara sig själv.
Strax efter den här intervjun ska Lasse gå hem för dagen. Ugnen får svalna till morgonen därpå, då rakas resterna ur och ner i plåtbehållare.
Den här onsdagen har han "kört", som han säger, fem kremeringar, dit kommer kistan närmast från ceremonilokalen. En normal kremering tar mellan 80 och 90 minuter. Ofta hinner han sex stycken mellan 07 och 16.
Det är en speciell hantering, det här. Vilka tankar ger den hos dig?
- Tja, jag vet inte...allt blir ett jobb, så är det ju. Börjar man tänka på döden, då kan man lika gärna gå hem. Och vi ser ju heller aldrig nåt, öppnar aldrig en kista. Nej, det går inte att ta med jobbet hem och börja fundera en massa.
Så säger alla, men alla tar ändå med sig arbetet hem ibland.
- I så fall är det tekniska saker. Om ugnen inte funkar som den ska, hur jag ska lösa det. Sådana problem.
När Lasse ska välja "en bra skiva" till faktarutan här nedan väljer han mellan Alma Cogan och "Tennessee Waltz" och Lynn Andersons "Rose Garden".
Såna härliga minnen! Jukeboxen på Murgrönan, lördagskvällarna där med en knapp innanför västen, när den ljusnande framtid var hans.
- Så kul man hade! Och så är jag ett fan av Smaklösa också, jag tycker de är sköna...att de kan släppa lös så vansinnigt!
På Södertälje kyrkogård hade Lasse sett ut en plats där han ville jordbegravas. En stenig och dan, så kollegerna skulle tvingas gräva de två och en halv meterna för hand.
Ett sätt av jäklas en smula på den yttersta dagen.
Men nu har han ändrat sig. Nu vill han kremeras när tiden är inne. Kremering och minneslund.
Och så berättar han om Kenneth, en arbetsledare han hade i Södertälje. Hur han skämtade med kompisarna: Här, på den här kullen, ska jag begravas så jag kan hålla koll på er sen.
Två år senare tog cancern honom.
- Det sista han sa på dödsbädden var: Lasse vet var jag vill ligga. Man ska inte skoja för mycket om det här, då händer det väl fortare än man anar.
Ugnen är nere under 1000-strecket nu och vi talar om döden där vi sitter. Hur det ska bli och vad som händer sedan.
- Vad som händer efter döden? Ja, du...jag vet inte...det vet ingen. En del tror man får ett nytt liv...hoppas det blir bättre i så fall.
Säger Lasse och brister ut i skratt.
Det är ju så man säger. Fast i själva verket är han rätt nöjd som det är. Frisk och kry, sa läkaren sist han var där. Fast han borde förstås motionera lite mer, härom veckan gick han "Blodomloppets" femkilometersbana. Alltid något.
Hur tänker du dig din egen död, Lasse?
- Jag tänker inte så mycket, mer än att jag vet att den kommer närmre för varje dag. Fast det gör den för alla. Det är det enda man vet om livet när man föds. Nu börjar 40-talisterna komma hit, fler och fler i min egen ålder...
...så?
- Jag hoppas det går fort när det är dags. Det är bäst för en själv, men svårast för de anhöriga, förstås. Jag tänker på svärmor, hon låg länge på långvården...vad är det för liv? Det är inget liv att ligga så.
Begravningar, tända ljus, kyrkogården där utanför med så många oförlösta drömmar. Jag frågar om han känner någon andlighet i det han gör.
Lasse säger att han inte tänkt så
- Det är en svår fråga, men...nej, nej, det kan jag inte säga. Jag tänker nog inte på det viset.
När Visby domkyrkoförsamling har julbord är det högt i tak. Senast var de på Lindgården och smorde kråset. En julfest som alla andra företags eller sammanslutningars fester.
Och när Föreningen svensk krematoriepersonal har sitt årliga meeting är det också livat emellanåt, lite bus och lite allvar.
- Vi brukar vara runt 100 pers, så det blir mycket dösnack, som Lasse säger.
Och så är det, förstås. De har dösäsong och ett brinnande intresse och min bil är inte lik din bil det är en likbil. Ordvitsarna tar aldrig slut.
För att det är svårt att låta bli. Men också för att hålla hanteringen på hanterbart avstånd.
Ty kärnan i allt är ett ändat liv; förtvivlan, sorg, minnen.
Dina egna sorger...finns det plats för dem?
- Jag har haft släktingar som gått bort och på en begravning var det en som lade handen på min axel och sa "du är inte yrkesskadad, i alla fall". Det kändes skönt, när döden drabbade personligt kom sorgen fram.
Några av de omkring 430 personer per år som kremeras på Gotlands enda krematorium kände Lasse förstås personligen. Det är också en påminnelse om alltings bortre gräns.
- Jag kremerade min moster när hon gick bort. Det såg jag som ett hedersuppdrag, faktiskt. När man gör det själv vet man att det blir riktigt gjort...jag lämnar inte gärna bort det.
Lasse besöker gärna andra krematorier. När han och frugan var i Karlskrona, minns han, lämnade han henne i bilen; "jag ska bara in och titta lite".
Det tog nästan en timme innan han kom tillbaka.
- Man kollar hur de har det...har de städat? Gör de si eller så? Man känner ju kollegerna runt om i landet.
Många har stor respekt för krematoriet och dess verksamhet, håller gärna de tankarna ifrån sig.
Men Lasse är mån om att visa och berätta för alla som kommer dit.
- Det finns så många skrönor kring det här. Att de reser sig i ugnen eller ligger där och skriker, men det finns inte! Då har man sett för många amerikanska filmer.
Så det har aldrig hänt att någon knackar på luckan och vill ut?
Lasse ler, skakar på huvudet.
Kan du förstå oviljan, eller ska vi säga rädslan, att komma hit?
- Ja...jo, det kan jag väl. Men det är då det är viktigt att vara den man är, inte göra sig till. Det här är naturligt. Döden är en så stor del av livet, fast man sällan tänker på den.
All tid i världen
Det var en härlig tid, den på morfars gård i Väskinde. Han har känslorna med sig ända hit, så många år senare. Bonderiet som en dröm då och en dröm nu.
Om ett år är det pensionsdags, då tar Anette Gardell över som krematorievaktmästare på Norra kyrkogården. Lasse lär upp henne nu, tekniska detaljer såväl som begravningslagen och en mängd pappersexercis.
Det är viktigt att allt går rätt till. Etiken står högt, bestämmelserna är många.
Men sedan, när han får all tid i världen. I alla fall ett tag. Det glimmar till i ögonen när han tänker framåt, dödskul ska det bli:
- Jag lurar lite på det där med att bli bonde. Jag har ju den där kompisen...det vore verkligt roligt att hjälpa till där.