Vissa av de lärare som GT pratat med efter granskningen upplever att det inte finns någon tystnadskultur (på fredag får du läsa om lärarna som inte alls känner igen sig i vittnesmålen). Andra har ropat "äntligen!" och förklarat hur de längtat efter att frågan tas upp.
Några av dem har GT träffat.
Vi ses i en villa på Gotland. Persiennerna är nerdragna när GT kommer på besök. Runt matbordet sitter sju lärare som samtliga vill vara anonyma.
– Jag trodde aldrig att ni skulle fortsätta att skriva om det här, jag trodde att ni också skulle tystas, säger en lärare vi valt att kalla Marlene.
Ingen av dem jobbar i dag kvar inom den gotländska skolan.
– Jag är för besvärlig, jag har fått den stämpeln. Det står ju liksom här, säger Jenny och drar handen över pannan.
Sex av de sju lärarna har arbetat på gymnasiet. Jenny visar upp en lönelista från Wisbygymnasiet vårterminen 2014. På listan finns 175 namn.
– Av dessa har minst 59 lärare slutat. Tolv av dem har gått i pension, säger hon.
– Ledningen har systematiskt döskallemärkt vissa lärare och rensat ut dem, säger en lärare vi kallar David.
När GT pratade med Torsten Flemming, som är grundskolechef och tillträdande utbildningsdirektör, till en tidigare artikel i serien, poängterade han noga att regionen försöker behålla lärarna "till varje pris".
– I det här läget, när vi har en sådan enorm kompetensförsörjningsbrist, så är vi väldigt måna om varenda lärare, sa han.
De sju lärarna är dock helt övertygade om att de har svartlistats.
– Jag har sökt andra jobb men får ingen tjänst. Nu söker jag inte längre, det är bara förnedrande att inte ens bli kallad till intervju, säger Jenny.
En annan lärare, som vi kallar Sanna, berättar att hon sökt lärarjobb på Gotland i tio år.
– Jag tror att jag sökt 50 tjänster. Mitt namn står med versaler med svart, fet stil på den svarta listan. Jag har blivit kallad på några enstaka intervjuer men inte fått något jobb, säger hon.
Av de lärare GT träffar denna dag uppger flera att de inte haft ett avslutningssamtal med sin rektor.
– En organisation som inte är intresserad av varför någon sagt upp sig kan inte ha några planer på att göra något bättre, säger David.
– Då kan de ju inte dra någon lärdom, säger Marlene.
Sonja berättar om chocken när hon flyttade till Gotland efter att ha jobbat som lärare i trettio år i en annan kommun.
– Jag har alltid känt förtroende från skolledningen. Men när jag började på Gotland var det som att skruva tillbaka tiden. Det var förfärligt. De struntade i min utbildning, erfarenhet och kunskap. Jag fick inte vara med i utvecklingsprocessen. Så skulle jag sammanfatta min tid på gymnasiet: Jag fick inte vara med, säger Sonja.
Marlene berättar att hennes historia är liknande:
– I början kände jag mig väldigt uppskattad av min ledning och det var tillåtet att säga vad man tyckte. Men på det sättet jag blev behandlad efter Wisbygymnasiets hopslagning, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag gick omkring som en ensam zombie. När det var konferenser så ville folk inte sitta vid mig. Jag hade kollegor, som var mina vänner också, som inte vågade visa att de var med mig. Plötsligt blev jag inte kallad till möten. Jag var helt ensam. Så jag är bara glad att jag kom därifrån med vettet i behåll, berättar hon och fortsätter:
– Jag kan fortfarande börja grina. Jag blir så förbannad å elevernas vägnar. Är man en engagerad lärare är det väldigt svårt att jobba i en organisation där man blir trakasserad när man sticker ut hakan för elevernas skull.
Efter GT:s granskning publicerade skolledningen ett svar i tidningen och på deras hemsida. Där skrev Torsten Flemming följande:
"Det kan låta naivt, men vi har inte fått några sådana signaler till oss att det är ett förekommande problem varken via den samverkan som sker med fackliga företrädare eller den senaste medarbetarenkäten. Tvärtom visar enkätsvaren på ett högt förtroende för våra skolledare."
– Det är så kränkande att läsa när man vet hur många människor som råkat så illa ut i den här organisationen. Det är en lögn, de ljuger, säger Marlene.
Utöver de sju lärarna som GT träffat har vi varit i kontakt med minst lika många till som på olika sätt menar att de tystats. En av dem vittnar om hur hon straffades efter att hon för flera år sedan gick ut offentligt i media och kritiserade skolans arbetsmiljö. Då gjorde hon det under eget namn, i dag vill hon vara anonym. Vi kallar henne Åsa.
– Vi fick direkt order om att vi inte fick uttala oss. Vi fick alltså munkavle på oss, berättar hon.
Åsa läser från sina minnesanteckningar som hon skrev för flera år sedan. Tanken var att hon skulle skicka dem till regionen men hon har inte hittat orken till att ta upp det.
– Jag har tryckt undan väldigt mycket för att det jag var med om var en hemskt obehaglig upplevelse som har kostat mig väldigt mycket, säger hon.
Allt började för drygt sex sedan. Åsa och flera andra lärare blev då kallade till ett möte där de fick veta att skolan behövde säga upp personal.
– Ingen förstod varför just vi var kallade, berättar hon.
Senare fick de veta att det var de som var i farozonen.
– Vi tyckte att det var jättekonstigt, varför då inte kalla oss en och en?
Efter det följde månader av förvirring, falska förhoppningar och utfrysning, menar Åsa.
– Mitt i allt fick jag ett nytt anställningsavtal där det stod att jag hade en 100-procentig tjänst. Det fanns inte en rad om att jag stod under uppsägningshot. Så då tänkte jag att de hade tagit sitt förnuft till fånga. Men det var helt fel. Skolan försvarade sig med att de hade gått in i en ny organisation och att avtalet antagligen kommit ut av misstag. Jag var alltså fortfarande under uppsägningshot.
I slutet av vårterminen fick Åsa beskedet att ett möte skulle ske i början av höstterminen för att diskutera tjänstefördelningen för läsåret.
– Höstterminen drog igång men då kom jag inte in i några digitala system. Jag tänkte att jag hade blandat ihop mina lösenord så jag ringde till IT-supporten och då fick jag svaret att min tjänst var avslutad, säger Åsa och fortsätter:
– Jag var helt chockad. Luften gick ur mig fullständigt.
När Åsa slutade hade hon jobbat inom Region Gotland i 30 år.
Du tolkar alltså det här som en följd av att du pratat med media?
– Absolut.
Åsa, som är behörig i flera ämnen, arbetar i dag som lärare på fastlandet men hon längtar tillbaka till Gotland.
– Blir man behandlad på det sättet av regionen så är det ingen idé att söka annat, man får inga jobb, man hamnar på den så kallade "svarta listan", säger hon.
Vad skulle du säga om regionen erbjöd dig ett lärarjobb på Gotland?
– Jag vill inget hellre än att flytta hem igen.
Hon darrar på rösten.
– Ibland tänker jag att "nu skiter jag i det här och söker mig tillbaka till Gotland". Men jag vet att jag inte skulle få jobb. Jag har vänner som sökt jobb efter jobb efter jobb. Så hade jag fått den möjligheten hade jag kommit susande tillbaka direkt.
Så, vad är lösningen? Hur råder man bot på tystnadskulturen som delar upp lärarna i två läger: De som aldrig märkt av den, och de som drabbats av den.
– Vi måste gå från tystnad till att lyssna, och att någon vågar prata. Utifrån det kan vi få ett konstruktivt, dynamiskt samtal där vi tillsammans lyfter skolan. Det måste vara de som är i verksamheten som man lyssnar på, säger Sanna.
– Alla lärare har ett ansvar i det här. Om man tycker att någon säger något bra så måste man vara kollegial och solidarisk och stötta den personen, säger Marlene.
– Man måste inse och erkänna att en rad behöriga, legitimerade lärare har valt att sluta, och en del finns kvar på ön som en okänd resurs, eller en känd resurs som man inte vill använda. Det är bedrövligt, säger David.