Krusells döljer inte sin dyslexi

Även sönerna Jens, 19 år, och Patrik, 16, har haft samma svårigheter. Ända tills det uppdagades att Kjell och hans söner är dyslektiker. Det var när Jens gick i andra klass som hans dyslexi upptäcktes. Pappa Kjell gjorde en test och det visade sig att han också var dyslektiker.Yngste sonen Patrik bytte så småningom skola för att kunna få mer stöd för sitt handikapp.

Accepterar svårigheterna
Numera accepterar omgivningen och även de själva att de har svårigheter med framför allt läsning och skrivning.
-Jag har det i huvudet men jag kan inte förklara det skriftligt, säger Patrik.
När han skulle ta traktorkörkort i fjol hade Vägverket i god tid fått in hans papper så han skulle kunna göra teoriprovet annorlunda på grund av dyslexin.
-Men Vägverket hade slarvat bort papperen och jag fick göra det vanliga skriftliga provet, säger Patrik. Jag hann inte med det på de två timmar man har på sig. Sen sändes nya papper in och jag fick chansen att göra provet igen. När jag kunde ta det muntligt att sen skriva in i datorn så klarade jag det på 1,5 timmar och hade alla rätt.

Skolkade mycket
Kjell Krusell är 53 år. Han minns hur han skolkade mycket från skolan hemma i Etelhem. När han väl var i skolan satt han längst bak. Uppsatserna blev aldrig något vettigt. Men att prata inför klassen var inga problem.
-Man gjorde det nödvändigaste, resten fick vara, säger han. När jag så småningom förstod vad det berodde på så tränade man och fick upp vissa rutiner så man klarar sig.
Gårdens 30 mjölkkor och annan verksamhet gör att gårdsföretagets räkenskaper sköts av LRF-konsult.
-Jo, jag sänder iväg alla papper dit, säger Kjell. Men numera är det inte så svårt och tungt att sätta igång och fylla i en del andra uppgifter här hemma.
På skrivbordet ligger den gula Stalljournalen som inte längre är ett "rött skynke" för honom.
Patrik visar också upp sin lilla behändiga Daisyspelare.
-Den här fick jag när jag började i Hejde skola, säger han. Den är lite annorlunda än en cd-spelare. Jag kan lyssna på böcker och själv bestämma farten, hur fort det skall spelas upp och lägga in bokmärken. Den här har jag med mig nästan jämt.
Kjell Krusell berättar hur han, efter att dyslexin i familjen uppdagades, har fått kämpa.
-Man har nästan alltid fått "kriga" för att få den hjälp som behövts för grabbarna, säger han och framhåller tidigare läraren i Garda skola, Christina Qvarnhagen, som ett gott exempel på en som stöttat och ställt upp.

Viktigt att tiden finns
I dag är hon verksam som speciallärare i Pershagenskolan i Södertälje men har kvar kontakten med familjen Krusell.
-Jag har alltid varit intresserad av dyslexi, säger Christina. Det finns i vår släkt och jag har goda vänner som är dyslektiker. Jag har alltid ömmat för dem som har det svårt i skolan. Numera jobbar jag med dyslektiker varje dag här och gör även pedagogiska utredningar om dyslektiker.
Hon nämner också att det är viktigt att dyslektiker får den tid de behöver för att resultatet skall bli kvalitativ bra.
Kjell Krusell har också engagerat sig i Länsavdelningen av FMLS, Förbundet för funktionshindrade med läs- och skrivsvårigheter. Sedan två år är han vice ordförande där.
-Idag känner jag inget ok utan accepterar mig själv, säger han. Tidigare låtsades jag förstå vad som stod på ett papper utan att jag egentligen gjorde det.

Observant på barnbarnet
Idag vet han att får han bara sitta i fred och läsa igenom information några gånger brukar han sen kunna fylla i en blankett. Kjell vet också att det är många andra lantbrukare som är dyslektiker men håller det för sig själva. Han har valt att inte dölja det längre och det har givit hans självförtroende en rejäl kick framåt.
Idag har sonen Jens fast jobb på Lövsta och Patrik jobbar hemma på gården och ibland hos släktingar i socknen.
I liggvagnen ute på gården sover yngsta dottern, lilla Emmy fyra månader.
-Eftersom både jag och sönerna är dyslektiker så kommer jag att vara mycket observant på hennes utveckling, säger Kjell.

Krusells döljer inte sin dyslexi

Kjell Krusell är lantbrukare på fädernegården vid Sigvalde i Etelhem. Han tycker mest om att jobba praktiskt. Det här med att uttrycka sig i skrift har han aldrig varit mycket för. Inte heller att läsa och räkna