Krönika onsdag

Gårdagens snackis var förstås feministiskt initiativs initiativ att i hamnen elda upp 100 000 kronor, skänkta av två välavlönade män.
Även om anledningen var vällovlig, att sätta ljus på att kvinnor i Sverige tjänar sämre än män, verkade sedelförstöringen mer ha chockat folk än fått dem att reagera med entusiasm.
- De kommer att förlora röster på det.
- Och här går folk omkring som inte har pengar till hyran!
- Folk blir förbannade. Varför inte skänka pengarna till någon kvinnojour?

En annan snackis var förstås Expressens etta-nyhet att Maud Olofsson ska avgå efter valet. Men själv hörde jag henne, tidigt på förmiddagen, under ett seminarium slå fast att hon väldigt gärna vill vara näringsminister i ytterligare fyra år. Vem i all världen ska man lita på?

Snackade högt gjorde också ett antal människor i foajén i Wisby Strand i går. Vid ena sidan på långborden satt politiker, mitt emot satt företagare.
Det handlade om speeddating, någon sorts möte på fyra minuter, som verkligen krävde fokusering, sådant enormt kacklande som det var. Vartenda par hade tjänat på att gå ut till en bänk i Almedalen för en pratstund. Varför gör folk på detta viset?

Snackade frihet gjorde man uppe i högskolans aula.
Där fanns såväl ett ungdomligt publikum som en huvudsakligen ung panel. Här pratade man faktiskt om att kanske bilda ett nytt parti. Det handlade om en ny svensk frihetsrörelse.
Medverkade gjorde bland annat flera liberaler, en från fi, och en från piratpartiet. Man började från början, kunde de deltagande tänka sig att engagera sig i fler än en fråga?

Så lanserades ännu ett hot mot våra barn - vattenpipan! Det finns något som heter Yrkesföreningar mot tobak, och de varnade i går för denna nya hälsofara.
Utanför Internationella torget i hamnen pratade två av dem som var med på ett av skeppen till Gaza.
De som blev bordade av israelisk militär i maj. En stor publik ställde frågor och besvikelsen var stor när en närvarande israelisk journalist sedan lämnade mötet.

nÄven om bildutställningen vid globala mötestorget talade verbalt tyst, kändes den som en knytnäve i mage.
Plötsligt fick den mig att stanna upp, allt oväsen runt omkring försvann - bilderna talade direkt till mig. Då kan man snacka om att nå fram med sitt budskap!
Det är fotografen Mark Edwards som bildsatt Bob Dylans "A hard rain’s gonna fall". Han har rest i 150 länder och presenterar förfärliga och gripande vittnesbörd om "vår frontalkrock med naturen".

nAlmedalsveckan utgör verkligen ett mikrokosmos av världen!