Konsten vill inte exkludera

Hej Wera Svensson! I din insändare från 26 januari skriver du om kulturell och politisk splittring. Du skriver "att kultur skulle kunna vara något som människor spontant tycker om och blir glada av, det är helt främmande för kultureliten", att "folk vill har tavlor på väggen, inte installationer" och att "konstnärer har helt tappat kontakten med vanligt folk".
Jag tror att många människor upplever ett glapp eller oförståelse för den samtida konsten, men jag håller inte med att det är en "konstelit" som tappat fotfästet, jag tror att upplevelsen och förståelsen av konst är mer komplext.
Det är bara underbart om någon spontant blir glad av ett konstverk och jag är säker på att konstnärer uppskattar det om det så händer. Konst vill beröra, väcka tankar och känslor, och ibland är det känslor som handlar om annat än glädje. Tankar och känslor tillhör den som tänker och känner, konstverket är en nyckel som låser upp dessa. Därför handlar det i första hand inte heller om att förstå vad konstnären hade tänkt, det handlar om betraktaren och samspelet med konstverket. För att det blir ett samspel behövs en viss öppenhet av betraktaren, ibland tid och ett aktivt tankearbete. Ibland är det svårt att ta till sig konst, ibland händer ingenting, dock då och då kan det slå till: belöningen, en stor upplevelse av olik art.
Glappet blir till när människor stannar i sin känsla att det finns någonting som en "elitkultur" eller "kulturelit", vilket leder till en inställning där konsten på förhand avfärdas som nånting svårt och exkluderande. Kulturen är mångsidig, byggd av olika lager av kulturhistoria eller nutid, och kan betraktas från olika perspektiv. Det finns utställningar som är lättillgängliga och populära hos en stor publik, till exempel höstens "Modernautställningen" på Moderna Museet, Vårsalongen på Liljewalchs och Lars Lerins utställningar. Och på hemmaplan anordnades i somras konstorienteringen Bakom Grönskan (Gotlands Museum och Visborgs Ok) där besökare kunde upptäcka konst i naturmiljö.