Kjell Andersson som är 56 år gammal och sambon Åsa Pettersson, 55, hade precis påbörjat utbyggnaden av sommarstugan i Anga när det dödliga viruset slog till. Kjell, som förutom att han var yrkesdykare, även driver företag i byggbranschen, hade bara hunnit gjuta grunden den 27 februari då han snabbt blev väldigt dålig.
Åsa som är utbildad undersköterska insåg genast allvaret och körde Kjell till akuten. Det var i grevens tid. Trots de goda förutsättningarna med starka lungor och inte en tillstymmelse till högt blodtryck bröts han snabbt ner av sjukdomen. 56-åringen hamnade i respirator. GT träffade honom kort efter han fått komma hem och bara börjat kämpa sig tillbaka. Nu är det dags igen.
– Det var riktigt illa. Jag var typ död ett par gånger. Jag har inga minnen på tre månader och när jag vaknade upp var allt dåligt. Jag hade inte en muskel kvar och var i stort sett förlamad, säger Kjell Andersson.
Illa blev värre så han fick flygas till intensivvården på Karolinska i Stockholm. För Kjell fick en skada på luftstrupen när han skulle sövas på lasarettet i Visby och få ett rör i halsen. Det försvårade och gjorde antagligen rehabiliteringen ännu tuffare. Läkarna sa flera gånger att de inte visste om han skulle överleva.
– Att se allt det här är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Det var vidrigt att vara så totalt maktlös och hela tiden få ha nya möten med tre till fyra olika läkare varje gång det ska tas ett beslut eller blev en förändring. Det var negativt varje gång, säger sambon Åsa.
Tårarna kommer när Åsa som blev tvungen att sjukskriva sig berättar.
– Han fick ligga så länge på grund av skadan i strupen och när de härnere inte kunde göra något mer och skulle försöka få upp Kjell till Stockholm var det så många patienter. Då skulle man få honom prioriterad och få dem att tycka att just han var värd att satsa på. Att vara tvungen att lämna honom och inte veta. Det var hemskt, säger hon.
Men Kjell var stark och Kjell kom till Karolinska. Och efter alla dessa dagar i respiratorn väcktes han när läkarna tyckte att det var dags. Då hade den forne yrkesdykaren gått ner från 85 till 60 kilo och kunde knappt röra sig. För att kommunicera med sambon fick han peka med fingret på en tavla med ord. Det gick i slowmotion.
– När jag vaknade hade jag 25 procent av min gamla lungkapacitet. Nu med rehabträning på Korpen har jag kommit upp i 35 procent. Jag började med träningen en månad efter att jag kom hem och kör tre dagar i veckan. Men den dåliga syresättningen gjorde att det inte hände någonting först. Nu har det blivit bättre men jag är fortfarande tvungen att ha slangarna i näsan. Jag har syrgasapparat med en femton meter lång slang när jag är inomhus. Det gör att jag hela tiden har 92 procent syrgas i näsan. Annars har jag den här apparaten på ryggen, säger Kjell.
Hur mår du dag?
– Nu kan jag i alla fall gå och röra på mig. Men mycket är trasigt i kroppen. Så det är full fokus på rehab. Båda fötterna har jag problem med, diafragman är förstörd, och lungorna är kassa. Men ben, armar och huvud funkar, så jag brukar säga att jag är riktigt bra i jämförelse med när jag kom ut.
Men Kjell har inte bara haft stöd och hjälp av sambon. När sommarstugebyggnationen gick om intet grep vännerna in. Tillsammans gjorde de klart det som Kjell inte kunde.
– Det var riktigt häftigt. Nu byggde de färdigt utbygget istället. Det betyder allt att man ser vilka vänner man har omkring sig. Det är lätt att säga att man ska hjälpa någon, men att verkligen göra det är mils skillnad från att bara prata.
Vad har varit tuffast efter att du fick komma hem?
– Hjälpen i hemmet har varit katastrof. Och jag fick ingen psykologhjälp i början för ingen har haft koll på det här eftersom det är relativt nytt. Den borde komma in tidigt. När jag fick stöd hade det redan gått tre till fyra månader. Då har man ju redan bearbetat det själv.
Dagarna som yrkesdykare är över. Men mattläggning och plattsättning räknar Kjell med att kunna komma tillbaka till. Och trots det helvete Kjell och Åsa gått igenom ser han ljust på framtiden.
– Jag är inte rädd för döden men rädd för att inte hinna med allt man ska eller ställa till det för andra. Jag och sambon ska ha ett schysst liv tillsammans. Det är målet, säger Kjell Andersson.