Kiss-konsert går före hans sjätte mara

När jag kommer hem till Håkan Lagerqvists tvåa i Visby vet jag inte riktigt vad han kommer att bjuda på.
En whiskypinne, kanske? Kiss-diggare som han är. Eller blir det kanske maratonlöparen som passar en mugg sportdryck.
Det blir ingetdera, förstås.
Han slår istället upp kaffe i en mugg som ser ut som en filmrulle. Svart, jag tackar nej till mjölken.
Det här är en sån där intervju som jag inte riktigt vet vart den ska ta vägen.
Ingångsvärdena är just de här: Kiss. Och maratonlöpning.
Vi känner inte varandra. Men jag hörde talas om hans, den här helgen, krockande intressen av en gemensam bekant och tänkte att det låter tillräckligt udda för att hamna i bladet.
Så jag slog en signal.
Håkan sa "visst, okej" så jag börjar väl med Kiss, då i ett samtal som också kommer att handla om ensamhet, tryckare och att rensa hjärnan.

En exklusiv fisk
Okej, vi går ut hårt. Vilken är bästa Kiss-låten?
- Jag trodde du skulle fråga det...det är jättesvårt, det beror helt och hållet på humör...jag säger "I Stole Your Love" från Love Gun som kom -77.
Du tvekar aldrig på årtal och sånt?
- Inte när det gäller Kiss och Abba, där har jag rätt bra koll.
Mångas musikintresse verkar ha startat just med Kiss.
- Jaså? Ja, så var det inte i mitt fall. När jag var tio hörde jag Abba första gången. Det var 1974, "Waterloo", sen var jag såld på dem. På den tiden fanns en tidning som hette Poster och där var Kiss med och jag undrade så klart vad det var för nåt. Sen köpte jag "Destroyer" och sen blev det Kiss för hela slanten. Men Abba har också hängt med genom åren.

Tryckande försommar ute. Vi sitter i Håkans vardagsrum och snackar om ditt och datt, mycket Kiss, men annat också.
Som fiske. Håkan är en hängiven fiskare och tillbringar gärna nån vecka varje år i fjällen.
I bokhyllan finns ett foto där han håller en försvarligt stor firre med båda händerna.
- Det är en havsöring, tre-och-ett-halvt kilo, har jag för mig. Men den tog jag ju inte i fjällen, det var i en vik i Åkersberga...det var stort.
Varför?
- Gädda och abborre tar man väl då och då, men havsöring, det hade jag alltid drömt om, det är en lite mer exklusiv fisk...jo, det var roligt.
I kväll drar Håkan inte gädda, dock.
Just i kväll är han på plats på Stockholm Stadion för sin tionde, eller är det elfte, Kiss-konsert.
Senast såg han dem -99, då lirade de två kvällar i Stockholm på Psycho Circus-turnén. Håkan såg båda konserterna. Så klart.
- Jag har bara missat en spelning i Stockholm, Gröna Lund 1976.

Fem maratonlopp
Varför går du den här gången?
- Det är en häftigt känsla, liksom. Jag är inte fanatiker på nåt sätt, men Kiss har ändå hängt med genom livet och så står de där framför en...det är svårt att förklara. Och så är det kanske sista gången de turnerar, troligen är det väl det.
Hur stor del av ditt liv är Kiss?
- De betyder mycket, det gör de. Både Kiss och Abba, deras musik, alltså. Det finns alltid nåt som passar, om man är glad eller arg eller ledsen, vad som helst.

Håkan Lagerqvist är född och uppvuxen i Järfälla, Stockholm och flyttade till Gotland för åtta år sedan.
Hans kusin (Kenneth Täckenström) kom hit några år tidigare och drog bland annat igång Roma Fäktklubb. Sedan följde Håkan efter.
- Det blev som en fix idé att flytta hit, berättar han.
Han säger också att det var tungt i början. Att det tog något halvår innan han fick ett någorlunda socialt liv utanför jobbet.
Det var ensamt, helt enkelt.
- Det var ju ett stort steg. Jag flyttade från tryggheten, sade upp jobbet...värst var det när jag hade kompisar på besök och sen skjutsade ner dem till färjan...ett bekant ansikte som försvann, då blev det tomt.
Finns det ännu en saknad efter "hemma"?
- Jo, på sätt och vis. Jag säger ju hemma om Järfälla och jag har mina föräldrar där, min bakgrund. Men å andra sidan säger jag ju hemma om Gotland också...det är väl så det blir.

Håkan är maratonlöpare. En gång i tiden var han fäktare, strax under svenska elitskiktet. Han har några SM-medaljer från den tiden då han stod på fäktpisten fem kvällar i veckan och for på tävlingar land och rike runt.
Men nu springer han mest.
Fem maror har det blivit; en i New York, en i London och tre i Stockholm.
- Av nån anledning slutade jag träna när jag flyttade hit, men nu har jag kommit igång igen, men inte så mycket som skulle behövts, haha.
Därför står han över starten i morgon. Trots att han är anmäld.
Beslutet att anmäla sig kom till under en kräftskiva i augusti när nubben inte enbart stod på bordet.
- Att gå på konserten kvällen före skulle man väl klarat, men så är det studentbal på lördagen och min särbos dotter vill att jag ska se henne i balklänning och jag är inte tillräckligt tränad och...ja, det blir fler chanser att springa maraton.

Bra utsikt från dj-båset
Vad ger den dig, löpningen?
- Alltså, det är jättekul...all publik, stämningen, adrenalinet...jag skulle verkligen vilja springa New York igen, men tyvärr gillar jag inte att flyga, haha...jag får väl se om jag kan komma dit nån mer gång.
All publik under loppet, ja, men alla träningsmil i ensamhet?
- Det rensar hjärnan...jag mår bra av det. Går man och funderar på nåt är det perfekt att komma ut och springa.

I slutet av -80 och början av-90-talet var Håkan discjockey. Mest privata fester; studentskivor, bröllop, firmafester. Han säger att det var den bästa perioden av hans liv.
Hör han de allmänt ofta bespottade 80-talslåtarna i dag förflyttas han lätt tillbaka till den tiden, till minnena, till alla galenskaper.
Har du spelat ihop många par?
- Som blivit ihop när jag spelat, menar du? Inte den blekaste aning. Men det får man väl hoppas.
Vad såg du därifrån dj-båset?
- Ja du, haha...man fick se allt möjligt. Tjejslagsmål, folk som raglade omkring, såna som dansade och hoppade, ibland kunde man se några i ett hörn som försökte bli ytterligare en person, så att säga...
Fantastiskt! Gillade du de snabba eller lugna bäst? När du själv var på dansgolvet, alltså.
- De lugna...det ska man väl inte sticka under stol med. När jag lirade plattor var de mest utfyllnad, då ville jag ju folk skulle studsa omkring och vara glada.
En annan sak. Vad är meningen med livet?
- Va? Hmm...det är en bra fråga jag ställt mig många gånger...
Håkan tänker länge och säger sen att han faktiskt inte har något svar och jag säger att det behöver han alls inte ha så jag frågar istället om han har något bra kallpratstrix men det har han inte heller.
- Jag är jättedålig på det. Jag hoppas att den som sitter bredvid ska börja...har du nåt bra trix?
Nej, du. Kiss, kanske. Börja snacka Kiss.
- Ja, kanske det.
Du kan ju alltid berätta om det gotländska 80-talsbandet SJAB som sa sig heta Sveriges Järnvägars AB men, avslöjade de många år senare, helt enkelt bara hade vänt på ordet bajs. Apropå Kiss, alltså.
- Ja, det var ju en idé, haha.

Agneta i skolan
Håkan Lagerqvist har sett två konserter med Abba, 1975 och 1979.
Än i dag tycker han att deras skiva "Abba" från 1975, med låtar som "Mamma Mia", "SOS" och "Rock Me", är den bästa som gjorts, alla kategorier. Han säger det med stolthet och rak rygg.
På 70-talet, när polarna diggade Bowie och Sweet, var det inte helt rumsrent att vara Abba-fan. Och kanhända finns det dem som rynkar på näsan än i dag.
- Då får de göra det. Jag var och är skitstolt över att tycka om dem.

Kiss på Stadion i kväll. Med två av originalmedlemmarna kvar - Paul Stanley och Gene Simmons - i en grupp som sedan länge mer eller mindre lagt av. Hur som helst blir det en stor kväll för Håkan Lagerqvist.
Som aldrig har målat Kiss-mask i sitt eget ansikte. Däremot har han varit Agnetha Fältskog.
- Killarna skulle uppträda för tjejerna i klassen, då var jag Abba-Agnetha...det var nog ingen vacker syn.
Okej, snyggast i Abba?
- Jamen, det var väl Agnetha, va?
Tycker jag också. Det tyckte väl alla?

Kiss-konsert går före hans sjätte mara

I kväll spelar rockgruppen Kiss på Stockholm Stadion.Då står Håkan Lagerqvist i publikhavet bland tusentals andra.I morgon kunde han stå i startledet till Stockholm maraton, bland tusentals andra.Men det skiter han i.