EFTER KRIGET När bomberna regnade över Stettin satt den lille Wolfgang i källaren och tuggade sand. Minnen når honom ända hit, så många år senare, till det lilla huset i När.
Upp och ner mellan lägenheten och skyddsrummen sprang de, Wolfgang, hans mamma och syskonen. De sovjetiska flygplanen flög över himlen, släppte sin last och förvandlade staden vid Östersjökusten till grus.
Stettin i Pommern, som då hörde till Tyskland men i dag är polskt och stavas Szczecin.
– Det jag minns är att det var soldater och pansarvagnar överallt och jag gick med mitt lilla leksaksgevär och ställde mig givakt. För vad visste jag? Jag var ju bara ett barn, säger Wolfgang, som vi hädanefter i den här intervjun kallar Kim.
Varför? Jodå:
– Det finns ingen som kallar mig något annat än Kim. Wolfgang vet ingen vem det är, skrockar han.
Så många år har gått sedan andra världskriget (1939-45), så mycket har hunnit hända, så många nya minnen längs vägen. Men också alla gamla hågkomster som finns kvar och aldrig kan lämna.
Kim och hans hustru Gunilla lever i Dalbo i När sedan tretton år nu. Det var Gunilla som från början fattade tycke för Gotland, hon arbetade en sommar som frisör i en salong på Adelsgatan och så kom det sig att familjen började hyra ett sommarviste i Östergarn.
Så småningom köpte de sitt eget fritidshus, dit de reste så ofta de kunde från bostaden i Saltsjöbaden.
– 2006 flyttade vi hit permanent. Det är femte stället vi bor på, Gunilla och jag. Nu flyttar jag inte mer, nu får de bära ut mig härifrån, säger han.
Vi ska komma till hur de båda träffades en gång i tiden – och båda faktiskt hamnade i svenska landslaget! – men först tillbaka i tiden, till andra världskrigets Tyskland.
Kim föddes i Stettin 1937, en stad som då alltså tillhörde Tyskland, och var bara två år när kriget bröt ut. Pappa Kurt arbetade som lokförare på sträckan Stettin-Berlin men skickades direkt ut i fält för att strida för den tyska armén.
Så Kim såg aldrig mycket av sin far, istället blev den elva år äldre brodern Manfred som en pappa. Men även han sändes ut i kriget, så småningom.
– Han var med i Hitlerjugend, det var alla på den tiden, det skulle man vara, man visste inget annat. Han sattes i först arbetstjänst och sedan ut i krig. Han blev skjuten vid fronten, han var 19 år då.
Dödsbudet nådde familjen via brev, Kim har det ännu kvar. Ett minne av en bror.
Kims egna minnen är bitvis klara som glas, men också sporadiska och utan sammanhang, som de är för de flesta från fem, sexårsåldern.
Men han minns bombanfallen, de där han och mamma Irmgard sprang ner i skyddsrummen och explosionerna dånade. Husen intill blev till ruiner men det hus där familjen Mielke bodde klarade sig osannolikt nog.
Åtminstone så länge de faktiskt bodde där, ty det här är också ett minne:
– 1944, jag var sju år, då hade vi evakuerats till ett gods på landet. Jag minns jag såg planen över oss på väg mot Stettin och kunde på avstånd se hur staden brann.
Många i det hus där familjen bott omkom när till slut även det bombarderades.
Han bläddrar i ett fotoalbum, Kim. Svartvita bilder på familjen, på mamma och pappa, syskon. På en bild från en järnvägsperrong står pappa Kurt, det är då han ska i väg och strida under nazitysk flagg. För, som Kim säger: Vad visste man då? Han lydde order.
Det är i maj 1945, bara en kort tid innan den tyska kapitulationen. Den sovetiska armén kommer allt närmre gränstrakterna och familjen bestämmer sig för att fly.
– Pappa hade kommit hem från fronten och var tillbaka i tjänst, jag vet inte var han befann sig just då, så det var mamma, jag och mina småsyskon som gav oss av. Vi åkte en öppen järnvägsvagn mot Rügen och hamnade så småningom i Warnemünde vid Rostock.
Ibland tänker han på den resan, säger han. Inte ofta, men det händer att den når honom med full kraft genom alla år.
– Ryssarna på ena sidan, Tyskland på den andra som sköt mot varandra. Mamma tog hand om lillebror, jag tog hand om min syster...så många gånger stannade tåget och vi fick hoppa av och söka skydd.
Du tänker på den flykten ibland, säger du. Vad är det du tänker?
Han sitter tyst ett tag, letar sig bakåt:
– Det går inte komma ifrån att tiden läker vissa sår, mycket bleknar. Men jag påminns av de människor som kommer hit i dag och söker skydd...jag har varit med om samma sak.
Familjen återförenades sedan i Warnemünde, Kim var åtta år och började skolan, livet började landa efter det kaos som rått under kriget. Men fyra år senare, 1949, gav sig familjen av på flykt igen, då från nybildade kommunistiska staten DDR, Östtyskland.
– Vi var 23 personer i en liten fiskebåt, efter ett och ett halvt dygn till havs körde vi fast på Falsterborev och drogs loss av Kustbevakningen...där började mitt liv i Sverige, jag var tolv år.
Så småningom kom familjen att hamna i en omodern stuga mellan Strängnäs och Åkers styckebruk. Kallt och jäkligt under snövintern, men i alla fall lugn och ro, äntligen lugn och ro.
Men heller inte bara lycka och välgång, för det hände att lille Kim kom hem från skolan och grät. Han kunde inte språket, skrev dåligt på proven och blev dessutom kallad ”naziunge”.
– Läraren ställde frågor om Hitler, jag visste ingenting, jag var bara ett barn.
I efterhand har Kim kommit att fundera och ställa frågor. Sympatiserade pappan med Führern? Vad var det egentligen för tåg han körde det sista krigsåret? Så många frågor.
– Jag frågade honom många gånger, körde du judar med ditt tåg? Nej, sade han, jag körde vanliga persontåg till Berlin, folk behövde resa även under kriget. Han förnekade aldrig att han var nazist, så var den tiden. Men man visste ingenting, förklarade han, han gjorde sin plikt mot landet.
Känner du någon form av skuld, nu vi kan se allt i historiens ljus?
– Nej. För det fanns inget val, och jag var liten och hade ingen aning om något. Och ingen visste vad vi vet i dag, i dag tycker jag naturligtvis att det som hände är förskräckligt.
I dag har nazismen återvänt, i Sverige och övriga Europa. Hur tänker du kring det?
Det som hänt har hänt, historien är som den är. Det är det som väntar i framtiden som går att påverka, resonerar han:
– All form av extremism är farlig oavsett under vilken flagga den sker. Men de som, kallar sig nazister i dag...nej, de vet inte vad det innebär, de har ingen aning, de var inte där!
Chefen för den illa beryktade säkerhetspolisen Stasi i DDR hette Erich Mielke. Men mer spännande än så blir det inte, Mielke är ett vanligt namn i Tyskland och de är inte släkt.
1956 blev Kim svensk medborgare, det var en samling brottningsmeriterade poliser som hjälpte honom att, som han säger, ”skriva till Kungen” och få företräde då han visat goda kvaliteter som kanotist.
De hade träffats i en träningslokal i Eskilstuna där Kim körde hårt med finske världskanotisten Thorvald Strömberg som tränare, Strömberg som knep OS-guldet på 10 000 meter i Helsingfors 1952 före giganten Gert Fredriksson.
Sport har alltid varit en stor del av Kims liv. Kanotsporten, där han vid ett tillfälle blev tvåa på JSM. Boxningen, där han vid en match kom att sekonderas i ringen av en viss Ingemar Johansson.
– ...och i skolan hade jag en kille i klassen som fick mig att börja åka skridskor, han stod i mål och jag sköt på honom jämt. Det var Kjell Svensson, som sedan blev målis i Tre Kronor!
Men det var dansen som kom att bli den stora passionen. I dag är kroppen tärd av år och sjukdom, rörligheten är begränsad och han har fått en elmoped av Region Gotland för att lättare kunna ta sig fram. Men då, som ung, oj oj, då svängde det i benen.
– Det var mamma som anmälde mig till en danskurs, jag tänkte ”aldrig att jag börjar dansa!”. Men så blev det och jag fastnade direkt.
Den första han någonsin bjöd upp visade sig vara Towa Carson, hon som senare skulle komma att slå igenom som schlagerartist.
– Det var i Folkets Hus i Torshälla och Coca-Colan hade just kommit, ”först att bjuda upp någon får en läsk” sade vi grabbar. Det blev jag som fick den!
När han så småningom, 19 år gammal, flyttade till Stockholm för att verkligen satsa och började dansskola i Vällingby träffade han sin, som han säger där vi sitter i det lilla huset i När, ”älskade hustru”.
Fast så fort gick det inte, inte med kärleken. För de kom att tävlingsdansa tillsammans i tio år innan de blev ett par även i det privata. Dansa i svenska landslaget, rent av, pasodoble, quickstep, jive och rumba, allt det där vi numera ser i tv-programmet ”Let’s Dance”.
Och här är de nu, två barn senare, tillsammans i livets bortre ände, för Kims del efter ett långt yrkesliv i hissbranschen. Så många minnen, så mycket som hänt.
Flera gånger har Kim varit tillbaka i Warnemünde, så snart han blev svensk medborgare faktiskt, trots den då dagliga anmälningsplikten till DDR.
– Warnemünde är min barndomsstad, det är där jag tillbringade de bästa åren som liten.
Stettin har han aldrig återsett, minnena är för mörka, för honom är staden en grushög och så låter han den få vara.
Jag frågar hur han tror att han påverkats som människa av upplevelserna som barn och han säger att han inte tar saker och ting för givna.
– Jag är tacksam att jag fick komma till Sverige. När svenska nationalsången spelas på tv ställer jag mig upp vid soffan...
Så rörd blir han att det blänker i ögonen, tysken finns kvar i honom men mest har själen blivit blågul.
– Prata inte skit om Sverige för då jävlar, säger han och slår knytnäven i handflatan.
När du tänker tillbaka på att komma som tysk till Sverige strax efter kriget, hur tänker du?
– Vi blev väl behandlade av de flesta, men som jag sade, ibland kallades jag nazistunge...det var jobbigt, det är det än. Men att vara med om det som hände...man blir vuxen ganska fort.