Dagens gutamål kommer från Kerstin Kjellin, som en gång tidigare medverkat i den här spalten.
Den gången berättade hon om de två herrarna som skulle handla starkvaror till ett bröllop och kom till Systembolaget med två väskor fulladdade med hattar och mössor!
Den här gången tänker hon tillbaka på en del mer vardagliga företeelser och arbeten på hemgården Mörvälder.
Kerstin Kjellin berättar att hon saknar det gamla gutniska vardagsspråket och att saknaden blir större ju äldre hon blir.
Nu till Kerstins berättelse, som på begäran av författaren bearbetats en aning av GA:s gutamålsredaktör.
"De va teid ti bärge håie ei bad Vidmöir u Stäurmöir. Fastmarkshåi hadd vör knafft någe.
Alle, stäure sum sma, kund hjälp till pa oleik veis, bad äut u inne. Mekaniken var kummen ei gard, men äutn elektricitetn var de häst- u mannakraft sum gällde.
Da häusbondn hadd gärt sitt me slåttarmasjin´n lag hail stycke pa slag. Da kom dränggen me hästsreivu u straklede ihop allt håie ti langge stränggar.
När de da va fagarvädar soltorkte håie fort u unggar ei alle stäurlaikar kom me reivar u räkte ihop håie ti köislinggar ei langge radar. Hadd man täur me vädre kund man kåir haim håie medesamme.
Ti ake håilass va för alle banunggar summans bäste äventöir.
Häusbondn va svagar för nöimoduhaitar u hadd skaffe håihisss pa lädu alltraidu pa trettitale.
Äutn motor skudd da tre hästar dra upp lasse (me trebomar undar) fran vagnen, fysst upp ei tak, hakte fast ei block u hjaul u så glaid lasse bort längs håilufte.
Bondn självar sto pa lädgolvbe u ordnede me tackel u vajrar.
Han skreide u manede pa hästar ti dra vagnen framat så ländskinne skrynklede si.
Sum ban tyckt ja synd um hästar, som fliste me janskoar pa cementgolve.
Ettar kreige skafftes motor för da had sokni fat elektricitet.
Fruntimrar hadd u orkar ei köke ti ha mat pa bore ti alle tre ganggar um dagen u kaffikorgar ei möiri täu ganggar.
U bröi u kake försvannt kvickt. U va de baktes teilit um mårgnar!
Di yngre kvinnfålki sättedes ti röim före pa håilufte när lass pa lass kom upp. Naj häu va stöiv u lort ei hår u nasar de va um kvälldar!
U va läggar hatede. De skudd tvål u kallvattn till förrän man stöp ei sängg.
Ja. Så blai de tråskteidar. Seidi skudd skäres u sättes ihop ti skupar u träs pa staurar, sum va nerbankne ei jårdi.
Var arsteid hadd sein bestämde orkar.
När tråskninggi var avskild, seidi pa magseine, halmen ei stäurstack, ja da skudd pärar tas upp.
Bidlage växlede pa gardar, så de gick ret fort. Sen gynt kalar me plöigninggi, langrandut sum ett förkel, ti ga upp u ner ei akan bakum häst u plog me eisar um nacken, furar upp u furar ner, fram u atar.
Fruntimrar to ihop me hynsslaktn. Ett dussein unggtuppar, iblant flair, u någle gamle hynar tos in ei bryggarhäuse u picktes nackar av.
Di skålldes så att fjädrar skudd lossne bra. Ei septembar var di stäure u faite ettar summans uteliv. Bär vatten u leit seid fick di.
Iblant koktes gamle pärar u ståitedes sundar me klei ei spannar. Daignar va hynsi rakt galne ettar."
Så långt Kerstin Kjellins berättelse om hur det var förr.
Några av de i berättelsen förekommande orden skall vi ge en översättning av.
Köislingg - liten höstack
Flise - kasa, kana
Eisar - körtömmar
Stöiv - damm
Läggar hatede - det kliade på vaderna
Skupar - kärvar
Bidlage - i gamla tider var det vanligt att folket på ett antal gårdar utgjorde ett bidlag. Inom denna krets hjälptes man åt med vissa av årets säsongsarbeten
Förkel - förkläde
Picktes nackar av - avlivades medelst halshuggning.