Den 24 november 1944 förliste passagerarfartyget S/S Hansa 44 kilometer norr om Visby. 84 av de 86 ombordvarande omkom vid katastrofen. En av dessa var sexåriga Britt Karlsson, vars getskinnsluva senare hittades bland vrakdelarna. I föreställningen och monologen ”En barnluva av getskinn” gestaltar Hanna Göland den sexåriga flickan, spionen Karin Lannby och Britts mamma Ester Karlsson.
– Jag visste inte så mycket om den här katastrofen innan. När jag läst in mig på händelsen så blir man påmind om att oskyldiga människor dog då och även i dag. Man blir påverkad av att det sker hela tiden och verkar inte sluta, säger skådespelaren Hanna Göland.
För första gången, med urpremiär den 15 november, kommer Hansakatastrofen att gestaltas på en scen. Teaterchefen Thomas Sundström står för manus och regi till föreställningen. Ett gediget faktaarbete har gjorts inför manusskrivandet.
– Jag har läst jättemycket och kan nog rätt mycket för att inte vara en expert på området. Framförallt har jag läst mycket om underrättelsetjänsten och vad man visste och inte, säger han.
En del i föreställningen handlar därför om spionen Karin Lannby och den information som fanns kring hotet från den sovjetiska ubåten som torpederade S/S Hansa.
– Vilken kunskap hade vissa delar av statsmakten eller delar av underrättelsetjänsten om den här ubåtstrafiken mellan Gotland och fastlandet. Där är det nu belagt att det fanns kunskap om det men man valde att spela ned dessa risker. Det var ett risktagande, men man valde ändå att köra nattrafik utan eskort, säger han.
Sundström beskriver de olika karaktärernas berättelser som pusselbitar till en historia som alla vet hur den slutar.
– Min poäng är att oskyldiga människor drabbas i krig, det är en slump att Hansa träffas, men inte att trafiken upprätthålls under den här tiden och att man valde att bortse från riskerna. På samma sätt som att det inte är en slump att oskyldiga dör i Gaza, i dag.
Monologen är i en akt och planeras till ett femtontal föreställningar, som alltså kommer att löpa över 80-årsdagen för katastrofen.
– Det är alltid svårt att ge sig in i berättelser där det finns efterlevande. Man får vara känslig och försiktig och inte bara braka på. Samtidigt skulle Gotlands museum uppmärksamma det 80-åriga minnet och då ville vi göra det på rätt sätt och hedra offren. Men också sätta det hela i ett större sammanhang.