Karlar, svett & svullna fingrar
Det är tidig måndagkväll. Solen gör dagens sista försök att torka den vattnade gräsplanen när jag träffar Jakob Dahlgren och hans pärklag ute på Stangmalmen i Stånga.
Foto: Love Strandell
Jakob joggar fram mot mig och sträcker fram en varm hand samtidigt som svetten hopas vid käkarna. Träningen har precis börjat, men värmen och framförallt sporten i sig självt, är krävande.
- Vi brukar hålla på så länge folk orkar. Efterhand som vissa droppar in så ger andra upp, säger Jakob Dahlgren, 24-årig Stångabo och lagets "pärkkarl".
Han förklarar att sporten kan vara knepig att kombinera med jobb och familj - flera av spelarna är lantbrukare och har svårt att komma loss.
Höjdpunkten
Men att missa själva Stångaspelen är det inte många av dem som gör.
- Det är helt klart årets höjdpunkt för oss. Vi spelar VM och andra turneringar, men Stångaspelen är ju vår olympiad och att vinna OS slår ju att vinna VM, menar Jakob.
- Jag har spelat pärk i 27 år av mitt 37-åriga liv och aldrig missat ett Stångaspel, säger Jörgen Hederstedt.
Han bor i Borlänge sedan fem år tillbaka, men ser till att pricka in ledigheten rätt i almanackan. Andra helgen i juli har alltid varit ett spikat datum för spelen genom alla tider.
Jag frågar killarna vad som är så bra med pärk. Svaret blir inte helt lätt att sätta fingret på. Samtliga kommer efter en stund fram till att det är naturligt för dem. Pärken, Stångaspelen och allt runt om kring har alltid funnits där. I skolan spelade de på gympan och på fritiden bildade man lag med kompisar och grannar.
- Jag har själv spelat i lag sedan jag var nio. Före dess så var jag ju här ändå med pappa som spelade, berättar pärkkarlen Jakob.
Jakob spelar för laget Stånga 4. Stånga har minst tolv lag och just i dag är det även folk från lag 13 med och tränar. Ofta blir det så - att lagen klumpar ihop vid träning för att få ihop det.
45 minuter in i träningen och första avhoppet från dagens träningspass kommer. Någon måste hem och passa barn. Andra passar på att vila kroppen på en bänk invid planen. Jakob berättar att skador är ganska sällsynt i sporten, men att fingrarna kan få ta mycket stryk. Själv har han tejpat ring- och långfinger på högerhanden.
- Man vänjer sig. Det gör ont i handen de första par träningarna på året, sen känns det inget, säger han.
Kanske ser det värre ut än vad det är, när grabbarna i Stånga smashar i väg den lilla läderbollen ett trettiotal meter. De förklarar för mig att det är en träff med fingrarna som gäller. Hörs det bara ett lätt ljud har man fått in en fullträff, då fungerar handen likt en fjäder mot bollen.
Alla kan
Jag gör ett försök jag med. Ljudligt blir det inte, men väl en felträff med tummen som för bollen kanske fem - tio meter snett framåt höger.
- Även om alla kan lära sig spela pärk, så krävs det minst fem-sex års erfarenhet att bli bra på pärk. Jakobs ord tröstar faktiskt till stor del.
Under stångaspelen tävlar laget i den högsta klassen, mästarklass. Då siktar de att ligga på topp. När spelen är slut återstår ett VM, sen läggs pärkbollen på hyllan för i år.
- Sen räcker det, då har man fått nog, säger Jakob, och torkar bort de sista svettpärlorna från pannan. De som inte kvällssolen redan torkat bort där ute på Stangmalmen i Stånga.
Så jobbar vi med nyheter