Det var i samband med ett extrainsatt styrelsemöte på onsdagskvällen som Elisabeth Kalkhäll, 53, meddelade att hon lämnar den post i det allmännyttiga bostadsbolaget som hon tillträdde 2016.
– När jag, inför mötet, fick kännedom om att inte ha styrelseordförandens förtroende fanns ingen annan utväg än att lämna uppdraget. Utan förtroende kan jag inte agera som vd, säger Elisabeth Kalkhäll.
Blev du uppmanad att säga upp dig eller var det ditt eget beslut?
– Vi hade en diskussion. Det finns inga gråzoner så när jag inte kände fullt stöd valde jag att lämna.
Elisabeth Kalkhäll anställdes som vd för Gotlandshem 2016. Då hade hon 15 år inom Almi Gotland bakom sig, varav de sista sex åren som vd.
Skillnaden är, säger hon, att där kände hon sig klar när hon slutade. På Gotlandshem låg ännu så mycket framför.
Hon är tydligt sorgsen över vad som hänt, ofta ligger känslorna utanpå under den här intervjun.
– Alla fantastiska människor jag arbetat med, allt slit, alla uppkavlade ärmar, den stöttning vi haft i ledningsgruppen…jag kommer att sakna det otroligt mycket.
För det finns ju en människa bakom vd-rollen?
– Absolut. Att vara en bland alla människor som gör jobbet tillsammans, glädjen att komma in på kontoret. Jag kunde aldrig tro att det var så roligt att jobba i ett kommunalt bostadsbolag.
Det har varit turbulent kring Gotlandshem senaste tiden. Storslagna planer på en ny kontorsbyggnad som inte blir av, många planer på nyproduktion av lägenheter som satts på paus, bland annat 250 lägenheter som skulle byggas på Visborgsområdet. Och inte minst en medarbetarenkät som visade på väldigt lågt förtroende för ledningen.
Vad skulle du, Elisabeth, säga att det var som fällde dig, om vi använder det uttrycket?
– Vi är en politiskt styrd organisation där ägarens vilja i dag står i strid mot bolagets bästa.
Och vilket är ”bolagets bästa”, som du ser det?
– Ägaren borde historiskt sett ställt betydligt större krav på ekonomin, det lider vi av nu. När det nu ställs stora krav på nyproduktion har jag försökt tillgodose det, men det finns utmaningar i såväl ekonomi som personella resurser. Jag vill först fokusera på befintliga hyresgäster, först därefter gå in i nyproduktion.
Varför har det varit så turbulent?
– Jag är anställd för att göra en utvecklingsresa med bolaget. Att få ihop en långsiktigt hållbar ekonomi innebär förändringar som kan göra ont. Det är klart att medarbetare reagerar om vi gör på annat sätt än vad vi alltid gjort.
Den medarbetarenkät som facket gjorde gav nedslående resultat, många menar att det finns en tystnadskultur inom bolaget och är rädda för repressalier.
– Tystnadskultur, att inte våga säga vad man tycker, är helt oacceptabelt. Vi har satsat resurser på utvecklande medarbetarskap där det handlar om att skapa tillitsfullt samarbete. Om individer känner så måste vi agera och vi har nu lagt upp en handlingsplan.
Dum fråga, men: Ska man som medarbetare vara rädd att säga vad man tycker?
– Absolut inte, det är så långt från mina värderingar. När det här blev känt för mig via media blev jag verkligen ledsen. Då måste vi definitivt agera, alla ska känna sig trygga. Det tror jag att framtida ledningen kommer att hantera bra.
Du har alltså inte styrelsens förtroende. Har du förtroende för dig själv?
– Ja…jag tycker jag kan gå rakryggad ur processen. Det är klart att jag ägnat tankemöda åt det här, jag har genom åren fått både kritik och goda ord, så är det alltid. Men det är klart att jag inte presterat hundra procent när jag känt mig ifrågasatt.
Elisabeth Kalkhäll avgick som vd med omedelbar verkan. Redan på onsdagskvällen hämtade hon sina kvarvarande saker på kontoret och lämnade in datorn.
Hon känner, säger hon, stödet från många kollegor, är tacksam för fina hälsningar och har stor tilltro till att de fortsätter bolagets resa på bästa sätt.
– Men som jag sa, det är en stor sorg att tvingas lämna uppdraget som jag tror nu skulle börja bära frukt. Gotlandshem har en så viktig roll i många människors liv.
Vad hon ska ta sig för nu veta hon inte, säger hon.
Det nya livet är just precis så: Alldeles nytt.
– Det har varit intensiva år så jag ska först unna mig en tids vila, tid för eftertanke och reflektion. Vad gjorde vi bra, vad kunde vi gjort annorlunda. Vad det blir framöver, det får vi se.